Påven: Kyrkomusik och den sjungna liturgin ska spegla Guds skönhet

Lördagen 4 mars tog påven Franciskus tog emot deltagarna i konventetet Musik och kyrka som hölls 2-4 mars i Vatikanen. Bland deltagarna sågs liturgister, musiker och musikvetare från alla världens hörn och syftet med konventet var att se hur man kan utveckla den sjungna liturgin samt bland annat den nyskrivna musiken för kyrkorummet i den katolska världen. Påvens tal följer här på svenska:

Kära bröder och systrar,

Jag är glad att träffa er alla som har kommit från olika länder till Rom för att delta i Konventet om “Musik och kyrka: gudstjänst och kultur 50 år efter direktivet Musicam Sacram” och som har organiserats av Påvliga kulturrådet och Kongregationen för katolsk undervisning i samarbete med Påvliga institutet för kyrkomusik och Påvliga liturgiska institutet vid universitetet Sant’Anselmo. Jag hälsar er alla hjärtligt och först och främst kardinal Gianfranco Ravasi för sitt introduktionstal. Jag hoppas att mötet och dialogen som har förts dessa dagar för en gemensam reflektion om kyrkomusik och särskilt dess kulturella och artistiska aspekter, kan bära frukt för den kyrkliga gemenskapen.

Ett halvt sekel efter instruktionen Musicam sacram har konventet ur ett tvärvetenskapligt och ekumeniskt perspektiv velat fördjupa sig i den nuvarande relationen mellan sakral musik och samtida kultur och mellan den musikaliska repertoar som har antagits och använts av den kristna gemenskapen och rådande musikaliska trender. Även reflektionen över estetisk och musikalisk utbildning för såväl prästerskapet och ordensfolk som engagerade lekmän i det pastorala livet och i körer, scholae cantorum har varit mycket betydelsefull.

Det första dokumentet som publicerades vid Andra Vatikankonciliet var just konstitutionen om liturgin Sacrosanctum Concilium. Konciliefäderna kände väl till svårigheten för de troende att delta i en liturgi då de inte helt förstod språket, orden och noterna.  För att konkretisera konstitutionens grundläggande linjer publicerades instruktioner och bland dem just om kyrkomusiken. Sedan dess har det trots att inga nya dokument har skrivits om saken av dem har flera betydelsefulla insatser gjorts av påvar för att vägleda denna reflektion och det pastorala engagemanget.  

Slutsatsen i den nämnda instruktionen är fortfarande mycket aktuell: “Liturgisk tillbedjan får en ädlare form när den firas i sång med präster av olika grad som utför sin tjänst och med folkets deltagande. På detta sätt kan firandet få ett gladare uttryck och den heliga liturgins mysterium och dess hierarkiska och gemenskapliga natur blir öppnare och hjärtanas enhet fördjupas i rösternas enhet och andan höjs lättare till det himmelska genom de heliga tingens prakt och hela firandet förebådar tydligare liturgin i det himmelska Jerusalem” (n. 5).  

Flera gånger i dokumentet som följer konciliets riktlinjer understryks vikten av hela församlingens aktiva, medvetna och fulla medverkan och mycket tydligt att ”sann högtidlighet av liturgisk tillbedjan inte så mycket beror på sångens utsmyckade form och magnifika ceremonier som på ett värdigt och religiöst firande” (n. 11). Det handlar alltså främst om att intensivt delta i Guds mysterium och “teofanin” som uppfyller varje eukaristiska tillbedjan och där Herren visar sig bland sitt folk, som är kallat att helt och hållet delta i Kristi död och uppståndelse. Ett aktivt deltagande handlar alltså om att på djupet kunna gå in i detta mysterium och begrunda, vörda och förstå betydelsen, särskilt genom religiös tystnad och ”musikaliteten i språket som Herren talar” (Predikan i Sankta Marta 12 december 2013). Det är utifrån detta perspektiv som diskussionen förs om kyrkomusikens förnyelse och dess värdefulla bidrag.

Angående detta framkommer en dubbel mission som kyrkan är kallad att följa, särskilt genom dem som på olika sätt arbetar på området. Det handlar å ena sidan om att skydda och värdera det rika och varierande kulturarvet från förr och använda det på ett balanserat sätt i nutiden och undvika risken att se på det med en nostalgisk eller ”arkeologisk” blick. Å andra sidan är det nödvändigt att se till att kyrkomusiken och den sjungna liturgin helt och hållet är “enkulturerad” i dagens artistiska och liturgiska språk. Vi vet vad det vill säga att förkroppsliga och översätta Guds ord i sång, ljud och harmonier som får hjärtana i våra samtida att vibrera, också genom ett passande känslomässig klimat som gör tron tillgänglig och mottagande och tillåter full delaktighet i mysteriet som firas.

Visst har mötet med moderniteten och införandet av de talade språken skapat många problem i liturgin med språk, former och musikgenrer. Ibland råder en viss medelmåttighet, ytlighet och banalitet på bekostnad av skönheten och intensiteten i det liturgiska firandet. Därför kan olika aktörer på detta område, musiker, kompositörer, dirigenter och korister i scholae cantorum och ledare av liturgin ge ett värdefullt och kvalitativt bidrag till kyrkomusiken och liturgisk sång. För att underlätta denna process måste en ordentlig musikutbildning främjas, även hos dem som förbereder sig för att bli präster, i dialog med vår tids musikaliska trender och med olika instanser på det kulturella området och med en ekumenisk inställning.

Kära bröder och systrar, jag tackar er än en gång för ert arbete med kyrkomusiken. Jungfru Maria som har sjungit Guds barmhärtiga helighet i Magnificat följer med er. Jag uppmuntrar er att inte tappa bort detta viktiga mål: att hjälpa den liturgiska församlingen och Guds folk att med alla sinnen, fysiskt och andligt uppfatta och delta i Guds mysterium.  Kyrkomusiken och den sjungna liturgin har till uppgift att ge oss en känsla av Guds härlighet, skönhet och helighet som omger oss som ett ”ljust moln”.

Jag ber er att vara snälla att be för mig och från hjärtat ger jag er den apostoliska välsignelsen.