sociala nätverk:

RSS:

Vatikanradion

Påvens och Kyrkans röst i dialog med världen

Språk:

Påven Franciskus \ Ceremonier

Påven på askonsdagen "Fastan är en tid att befrias från allt som kväver oss"

Påven Franciskus under prodessionen på Aventinen - REUTERS

02/03/2017 12:35

Påven Franciskus inledde fastan med den traditionella botgöringsprocessionen från kyrkan Sankt Anselmo på Aventinen till den första stationskyrkan i Rom, Santa Sabina, där han firade askonsdagens mässa med askpåläggningsriten.

I processionen deltog kardinaler, ärkebiskopar, biskopar, Sant’Anselmos benediktiner och Sankta Sabinas dominikanbröder, medan man sjöng helgonlitaniorna och de antika hyllningarna till korset. Den smala gatan kantades av människor, och i basilikan väntade hundratals troende på påven.

”Fastan är tid för att säga nej till allt som kväver den helige Ande.” Under sin predikan fokuserade påven på fastan som en tid att börja andas på riktigt och inte låta sig kvävas av allt som förminska och förlamar oss. Här följer hela påven predikan under askonsdagens mässa:

”Vänd åter till mig med uppriktigt hjärta …. vänd åter till Herren” (Jl 02:12, 13). Detta är profeten Joels rop till folket i Herrens namn. Ingen kunde känna sig utesluten: "Kalla på de gamla, samla barnen, de som ännu får bröstet, brudgummen och bruden” (v. 16). Alla trogna människor kallas att komma och tillbe sin Gud "för han är nådig och barmhärtig, sen till vrede och rik på kärlek" (v. 13).

Även vi vill låta detta rop genljuda. Vi vill återvända till Faderns barmhärtiga hjärta. När den här tiden av nåd börjar idag, vänder vi återigen blicken mot hans barmhärtighet. Fastan är en väg: den leder till barmhärtighetens seger över allt som försöker krossa oss eller minska oss till något ovärdigt vår värdighet som Guds barn.

Fastan är vägen som leder från slaveri till frihet, från lidande till glädje, från död till liv. Märket av aska på pannan, med vilket vi beger oss iväg, påminner oss om vårt ursprung: vi togs från jorden, vi är av jord. Det är sant, men jord i Guds kärleksfulla händer, Han som har andats sin livgivande ande på var och en av oss, och som vill fortsätta att göra det. Han vill fortsätta att ge oss sin livsande som räddar oss från alla andra typer av anda: som den kvävande asfyxi som väcks av vår själviskhet, han räddar oss från att kvävas av småaktiga ambitioner och tyst likgiltighet – från allt som kväver vår ande, som tränger ihop våra horisonter och sakta bedövar våra hjärtan. Guds livsande räddar oss från denna syrebrist som släcker vår tro, kyler vår kärlek och stryper allt hopp. Att leva fastan är att längta efter denna livsande som vår Fader oupphörligen ger oss mitt i vår historias gyttja.

Guds livsande befriar oss från alla de gånger vi håller på att kvävas utan att märka det, eller har blivit så vana vid det att det verkar normalt, även om vi sen märker av  effekterna. Vi tror att det är normalt eftersom vi har vant oss vid att andas en luft där allt hopp har försvunnit, missmodets och uppgivenhetens luft, panikens eller fientlighetens kvävande luft.

Fastan är en tid för att säga nej. Nej till den andliga andnöd som föds av föroreningar som orsakas av likgiltighet, när vi tänker att jag behöver inte bry mig om andra människors liv, eller varje försök att bagatellisera livet, särskilt de människor som fysiskt betalar priset för andras ytlighet. Fastan säger nej till den giftiga förorening som vi ser i tomma och meningslösa ord, hård och förhastade kritik, i enkla analyser som inte förstår komplexiteten av problemen, särskilt för dem som lider mest. I fastan är det tid att säga nej till en syrefattig bön som lugnar vårt samvete, till allmosor  som gör oss självbelåtna, till att fasta som får oss att känna oss nöjda. I fastan är det tid att säga nej till den syrebrist som en uteslutande intimitet ger oss, till syrebristen som försöker finna Gud samtidigt som man undviker Kristi sår och såren i hans bröder och systrar: med ett ord, alla dessa former av andlighet som förminskar tron till en getto kultur, en uteslutande kultur.

Fastan är en tid för att minnas. Det är en tid att reflektera och fråga oss vad vi skulle vara om Gud hade stängt sina portar för oss. Vad skulle vi vara utan hans barmhärtighet som aldrig tröttnar på att förlåta oss och alltid ger oss en chans att börja om på nytt? Fastan är en tid att fråga oss var vi skulle vara utan alla de människors hjälp som på tusen sätt har sträckt ut sina händer och på ett mycket konkret sätt gett oss hoppet tillbaka och gjort det möjligt för oss att börja om.

I fastan är det dags att börja andas igen. Det är dags att öppna våra hjärtan för den enda livsande som kan ge liv till vår mänsklighets jord. Det är inte en tid att riva sönder våra kläder inför allt det onda omkring oss, utan i stället är det en tid att göra plats i våra liv för allt det goda vi kan göra, och göra oss av med allt som isolerar oss, som sluter och förlamar oss. Fastan är en tid för medlidande, då vi, tillsammans med psalmisten, kan säga: "Herre, låt mig åter glädjas över att du räddar, håll mig uppe, ge mig ett villigt sinne…så att mitt liv sjunger ditt lov. (jfr Ps 51 :14,17), och vår jord - i kraft av din livsande - kan förvandlas till "förälskad jord".

02/03/2017 12:35