sociala nätverk:

RSS:

Vatikanradion

Påvens och Kyrkans röst i dialog med världen

Språk:

Påven Franciskus \ Angelus \ Audienser

Hela påvens katekes - Det kristna hoppet 12. I hoppet är vi räddade

Påven under audiensen - AP

27/02/2017 10:12

Påven Franciskus fortsätter sin trosundervisning om det kristna hoppet under onsdagarnas allmänna audienser. Onsdagen den 22 februari talade påven om varför vi är räddade i hoppet. Här följer hela påvens katekes översatt av Olof Brandt.

170226 Det kristna hoppet – 12. I hoppet är vi räddade (jfr Rom 8:19-27)

Ofta  frestas vi tro att skapelsen är vår egendom, något som vi kan förfoga över som vi vill och som vi inte behöver svara för. Men i det åttonde kapitlet av Romarbrevet (8:19-27) påminner Paulus om att skapelsen är en underbar gåva som Gud har lagt i våra händer för att vi skall kunna träda in i en relation till honom och se i skapelsen avtrycket av hans kärleksplan, som vi alla är kallade att förverkliga dag för dag.

Men när människan låter sig gripas av egoism förstör hon också de skönaste ting som anförtrotts henne. Så gick det också med skapelsen. Tänk på vattnet. Vattnet är vackert och viktigt. Vattnet ger oss liv, det hjälper oss i allt, men för att utnyttja mineraltillgångarna förorenar man vattnet, man förorenar och förstör skapelsen. Detta är bara ett av många exempel. Genom den tragiska erfarenheten av synden bröts gemenskapen med Gud och vi förlorade den ursprungliga gemenskapen med allt det som omger oss. Till sist har vi så fördärvat och förslavat skapelsen och underkastat den vår egen förgänglighet. När människan bryter gemenskapen med Gud förlorar hon sin ursprungliga skönhet och börjar förfula allt hon har omkring sig. Där förut allt pekade på Skaparen och Fadern och hans gränslösa kärlek, bär det nu det sorgliga spåret av människans högmod och girighet. Människans högmod utnyttjar och förstör skapelsen.

Men Herren lämnar oss inte ensamma. Också i denna sorgliga situation erbjuder han ett nytt perspektiv som handlar om befrielse och frälsning för alla. Detta är vad Paulus betonar med glädje när han uppmanar oss att lyssna till hela skapelsens rop. Om vi lyssnar hör vi att allt omkring oss ropar: själva skapelsen ropar, vi människor ropar, och Anden ropar i oss, i vårt hjärta. Men dessa rop är inte någon steril klagan. Aposteln Paulus förklarar att det är rop i födslovåndor. Det är rop från en som lider men som vet att ett nytt liv skall födas. Och i vårt fall är det verkligen så. Vi brottas ännu med följderna av vår synd, och allt omkring oss bär ännu spåren av våra mödor, våra tillkortakommanden, vår envishet. Men samtidigt vet vi att vi har räddats av Herren och att vi redan nu, i oss och i det som omger oss, kan betrakta och försmaka spår av uppståndelsen och påsken som förverkligar en ny skapelse.

Detta är innehållet i vårt hopp. En kristen lever inte utanför världen. En kristen ser i sitt eget liv och i sin omgivning spår av det onda, av egoism och synd. En kristen är solidarisk med den som lider, gråter, är marginaliserad eller förtvivlad. Men på samma gång har den kristne lärt sig att läsa allt detta med påskens ögon, med ögonen hos den uppståndne Kristus. Den kristne vet att vi lever i väntans tid, i en tid av en längtan som överskrider nuet, i fullbordans tid. I hoppet vet vi att Herren med sin barmhärtighet vill hela sårade och förödmjukade hjärtan och allt vad människan har vanställt i sin gudlöshet, och så återskapar han en ny värld och en ny mänsklighet som äntligen försonats i hans kärlek.

Ofta frestas vi kristna av besvikelse och pessimism. Ibland ägnar vi oss åt meningslös klagan eller så är vi tysta och vet inte ens vad vi skall be om, vad vi skall hoppas. Men än en gång får vi hjälp av den heliga anden, som är vårt hopps andhämtning och ger liv åt vårt hjärtas rop och väntan. Anden ser för oss bortom nuets negativa intryck och visar oss redan nu den nya himmel och den nya jord som Herren förbereder för mänskligheten.

 

27/02/2017 10:12