sociala nätverk:

RSS:

App:

Vatikanradion

Påvens och Kyrkans röst i dialog med världen

Språk:

Påven Franciskus \ Angelus \ Audienser

Hela påvens katekes - 11. Hoppet sviker inte

Påven under audiensen - AP

16/02/2017 13:07

Påven Franciskus fortsätter sin trosundervisning om det kristna hoppet under onsdagarnas allmänna audienser. Onsdagen den 15:e februari talade påven om hur hoppet gör oss uthålliga. Här följer hela påvens katekes översatt av Olof Brandt.

Det kristna hoppet – 11. Hoppet sviker inte (jfr Rom 5:1-5)

Redan som små fick vi lära oss att det är fult att skryta. I mitt hemland kallar man dem som skryter ”påfåglar”. Att skryta med vad man är eller har är inte bara en form av högmod utan visar också brist på respekt för andra, särskilt för dem som haft mindre tur än vi. Men i Romarbrevets femte kapitel uppmanar aposteln Paulus oss två gånger att vara stolta. Vad är det då man får vara stolt över? För om han uppmanar oss att vara stolta, då finns det något som det är rätt att vara stolta över. Och hur kan man göra det, utan att såra andra och utan att utesluta någon?

I det första fallet uppmanas vi att vara stolta över den överflödande nåd vi får i Jesus Kristus  genom tron. Paulus vill låta oss förstå att om vi lär oss att läsa allt i ljuset av den Heliga Anden, märker vi att allt är nåd. Allt är en gåva. Om vi ser någa efter är det nämligen inte bara vi utan framför allt Gud som verkar i historien och i vårt liv. Han är huvudpersonens, som skapar allt som en kärleksgåva, som spinner sin frälsningsplan och bringar den till fullbordan för oss genom sin son Jesus. Det enda som begärs a oss är att erkänna allt detta, att ta emot det i tacksamhet och att göra det till ett skäl till lovsång, välsignelse och stor glädje. Om vi gör detta är vi i frid med Gud och får erfara frihet. Och denna frid sprids sedan till alla delar av vårt liv och till alla relationer. Vi är i frid med oss själva, i familjen, i vår gemenskap, på jbbet och med de människor vi möter varje dag på vår vandring.

Men Paulus uppmanar oss också att vara stolta över våra lidanden. Det är inte lätt att förstå. Det kan verka som om det inte alls hänger ihop med den frid som just beskrevs. Men i själva verket är det en äkta och sann förutsättning för friden. Den frid som Herren erbjuder och lovar oss är inte en avsaknad av bekymmer, besvikelser, förluster och lidande. Om så vore, om vi lyckades vara i fred, skulle det ändå snart gå över och vi skulle bli förtvivlade. Den frid som springer fram ur tron är i stället en gåva. Den är nåden att erfara att Gud älskar oss och alltid är oss nära, att han inte lämnar oss ensamma en enda stund av vårt liv. Och detta skapar uthållighet, som Paulus säger, för vi vet att också i de svåraste och mest omskakande stunderna är Herrens barmhärtighet och godhet större än allt annat, och att inget kan slita oss bort från hans händer och från gemenskapen med honom.

Därför är det kristna hoppet fast, därför sviker de tinte. Det bygger inte på vad vi kan göra eller vara, och inte heller på vad vi kan tro på. Dess grundval, det kristna hoppets grundval, är det mest trofasta och säkra som kan finnas, nämligen den kärlek som Gud själv hyser för var och en av oss. Det är lätt att säga: Gud älskar oss. Det säger vi alla. Men förmår vi alla säga: jag är säker på att Gud älskar mig? Det är inte så lätt. Men det är sant. Detta är roten till vår trygghet, roten till vårt hopp. Och Herren har överflödande utgjutit Anden, som är Guds kärlek, i våra hjärtan, som den som verkar och garanterar, för att den skall kunna nära tron i oss och hålla detta hopp vid liv. Och denna visshet: Gud älskar mig. “I denna svåra stund?” Gud älskar mig. “Och mig, jag som har gjort dessa onda och fula saker?” Gud älskar mig. Denna visshet tar ingen ifrån oss. Och vi måste upprepa det som en bön: Gud älskar mig. Jag är säkert på att Gud älskar mig.

Nu förstår vi varför aposteln Paulus uppmanar oss att alltid vara stolta över allt detta. Jag är stolt över Guds kärlek, för han älskar mig. Hoppet som har getts oss skiljer oss inte från andra, och inte heller gör det att vi ser ner på dem eller marginaliserar dem. Det handlar i stället om en förunderlig gåva för vilken vi är kallade att bli “kanaler”, med ödmjukhet och enkelhet, för alla. Det vi då skall vara allra stoltast över är att ha som fader en Gud som inte gör skillnad på olika människor, som inte utesluter någon, utan öppnar sitt hem för alla människor, med början hos de sista och de avlägsna, för att vi som hans barn skall lära oss att trösta och stötta varandra. Och glöm inte: hoppet sviker inte. 

16/02/2017 13:07