Hela påvens katekes - Det kristna hoppet 10. Hoppet som källa till tröst och frid

Påven Franciskus fortsätter sin trosundervisning om det kristna hoppet under onsdagarnas allmänna audienser. Onsdagen den 8:e februari talade påven om hoppet att hoppet tar sin boning i kyrkan. Här följer hela påvens katekes översatt av Olof Brandt.

Det kristna hoppet - 10. Hoppet som källa till ömsesidig tröst och frid (1 Tess 5:12-22)

Förra onsdagen såg vi hur aposteln Paulus i Första thessalonikerbrevet uppmanar att stå fasta i hoppet om uppståndelsen (jfr 5:4-11) med de vackra orden “vi skall alltid vara hos Herren” (4:17). I det sammanhanget visar Paulus också att det kristna hoppet inte bara gäller individen utan gemenskapen och kyrkan. Vi hoppas alla; vi har alla hopp, också som gemenskap.

Därför blickar Paulus ut över alla delar som utgör den kristna gemenskapen och ber dem att be för varandra och att stötta varandra. Men inte bara att hjälpa varandra i nöd, med vardagens många problem, utan också att hjälpa i hoppet, att stötta oss i hoppet. Det är ingen slump att han börjar med att nämna dem som anförtrotts ansvar och själavårdens ledning. De är de första som är kallade att nära hoppet, inte för att de är bättre än andra, utan på grund av ett gudomligt uppdrag som överskrider deras egna krafter. Därför behöver de allas respekt, förståelse och välvilliga stöd.

Sedan riktas uppmärksamheten mot de syskon som riskerar att förlora hoppet, att falla ned i hopplöshet. Vi får ofta höra om människor som grips av hopplöshet och gör sig själva ont. Här är det tal om dem som är modlösa, svaga, som känner sig betryckta av livets börda och av sin egen skulder och inte längre förmår resa sig. Då måste hela kyrkan vara nära med värme och intensivkärleksfullhet, som måste ta sig uttryck som medlidande, som inte är samma sak som att tycka synd om någon. Medlidande är att lida med någon, att närma sig den som lider, med ett ord, en gest, som kommer från hjärtat: detta är medlidande. Detta är viktigt: det kristna hoppet behöver äkta och påtaglig nästankärlek. Aposteln Paulus själv säger i Romarbrevet, rakt ur hjärtat: ”Vi som är starka är skyldiga att hjälpa de svaga med deras bördor och får inte tänka på oss själva” (15:1). Detta vittnesbörd får inte förbli instängt inom den kristna gemenskapens gränser. Det måste eka i hela sin kraft också utanför, i samhället, som en maning att inte bygga murar utan broar, att inte svara med ont på det onda, att besegra det onda med det goda, skymfen med förlåtelse  - en kristen kan aldrig säga: det skall du få betala för! Det är ingen kristen gest, för man besegrar skymfen med förlåtelse -, att leva i fred med alla. Detta är kyrkan! Och detta är vad det kristna hoppet utverkar när det antar kärlekens starka och samtidigt ömma konturer. Kärleken är stark och öm.

Då kan man förstå att man inte kan lära sig själv att hoppas. För att få näring behöver hoppet en kropp, där olika kroppsdelar bär upp varandra. Det betyder att om vi hoppas är det för att alla våra bröder och systrar har lärt oss att hoppas och har hållit vårt hopp vid liv. Och bland dessa intas en särskild plats av de små, fattiga, enkla och marginaliserade. Ja, för den som stänger in sig i sin välfärd vet inte vad hoppet är. Det är inte hopp, det är en relativ säkerhet. Den som stänger in sig i sin förnöjdhet eller är nöjd med sig själv vet inte vad hoppet är. De som hoppas är i stället de som varje dag erfar prövningar, osäkerhet och sin egen begränsning. Det är dessa våra syskon som ger oss det vackraste vittnesbördet för de förblir fasta i sin förtröstan på Herren, för de vet att bortom sorg, betryck och dödens oundviklighet, skall han få sista ordet, och det skall vara ett ord av barmhärtighet, liv och frid. Den som hoppas, hoppas en dag få höra dessa ord: ”Kom, kom till mig, min broder; kom, kom till mig, min syster, för hela evigheten”.

Kära vänner, om det är som vi nyss sade att hoppets naturliga boning är en solidarisk kropp, så när det gäller det kristna hoppet är denna kropp kyrkan, och livsandan och själe i detta hopp är den Heliga Anden. Utan den Heliga Anden kan man inte ha något hopp. Därför uppmanar aposteln Paulus oss att åkalla den ständigt. Det är inte lätt att tro men inte heller att hoppas. Det är svårare att hoppas än att tro. Men när den Heliga Anden bor i våra hjärtan, är det den som låter oss förstå att vi inte skall vara rädda, att Herren är nära och tar hand om oss; och det är han som formar våra gemenskaper i en ständig pingst, som levande tecken på hoppet för den mänskliga familjen.