Hela påvens katekes 9. - Hoppets hjälm

Påven Franciskus fortsätter sin trosundervisning om det kristna hoppet under onsdagarnas allmänna audienser. Onsdagen den 1 februari talade påven om hur allt förgår, men efter döden skall vi alltid vara hos Herren. Här följer hela påvens katekes översatt av Olof Brandt.

170201 Det kristna hoppet – 9. Hoppets hjälm (1 Tess 5:4-11)

De senaste veckorna har vi sett hur hoppet beskrivs i Gamla testamentet. Nu skall vi se den väldiga betydelse som denna dygd får i Nya testamentet när den möter det nya i Jesus Kristus och påskens händelser: det kristna hoppet. Vi kristna är hoppets män och kvinnor.

Det framgår tydligt av den äldsta av dessa texter, Paulus första brev till de kristna i Tessalonike. I dess femte kapitel erfar vi hela den friska skönheten hos den första kristna förkunnelsen. Gemenskapen i Tessalonike är helt ung och har grundats nyligen. Trots svårigheter och prövningar är den rotad i tron och firar Herrens Jesu uppståndelse med entusiasm och glädje. Aposteln Paulus gläder sig för dem alla, för de som återföds i påsken blir verkligen ”ljusets söner och dagens söner” (5:5) genom den fulla gemenskapen med Kristus.

När Paulus skriver var det inte länge sedan som gemenskapen i Tessalonike grundades, bara några år efter Kristi påsk. Därför försöker Paulus förklara alla följder som denna unika och avgörande händelse, Herrens uppståndelse, medför för historien och för varje människas liv. Vad den här gemenskapen tyckte var svårt att tro på var inte Jesu uppståndelse utan de dödas uppståndelse. Ja, Jesus har uppstått, men det svåra var att tro att de döda uppstår. På så sätt är brevet verkligen aktuellt. Varje gång vi ställs inför vår egen död, eller någon anhörigs, känner vi att vår tro sätts på prov. Då kommer alla våra tvivel fram, vår bräcklighet, och vi undrar: ”Men finns det verkligen ett liv efter döden…? Kommer jag än en gång att få omfamna dem jag har älskat...?” Jag fick den frågan av en kvinna under en audiens för några dagar sedan. Hon undrade: ”Kommer jag att få möta mina anhöriga?” Också vi, i vår tid, behöver gå tillbaka till vår tros rötter och grundvalar för att bli medvetna om vad Gud har gjort för oss i Jesus Kristus och vad vår död innebär. Vi är alla litet rädda för denna dödens ovisshet. Jag kommer att tänka på en äldre man, en god människa, som sade: “Jag är inte rädd för döden. Jag är litet rädd för att se den komma”.

Inför gemenskapens rädsla och osäkerhet uppmanar Paulus dem att ha “hoppet om frälsning som hjälm” särskilt i prövningar och i vårt livs svåra stunder. Det är en hjälm, det är vad det kristna hoppet är. När man talar om hopp blir det lätt att man talar om det som folk brukar, alltså om något bra som vi önskar, men som kan inträffa eller inte. Så säger man till exempel: ”Jag hoppas att det blir vackert väder i morgon!” men vi vet att det i stället kan bli dåligt väder. Så är det inte med det kristna hoppet. Det är en väntan på något som redan har fullbordats. Porten är där, och jag hoppas nå fram till porten. Vad behöver jag göra? Gå mot porten! Jag är säker på att jag kommer fram till porten. Sådant är det kristna hoppet. Det är att ha vissheten att jag är på väg mot något som är, inte mot något som jag vill skall vara. Det kristna hoppet är väntan på något som redan har fullbordats och som säkert skall fullbordas för var och en av oss. Också vår och våra anhörigas uppståndelse är därför inte något som kan ske eller inte ske. Den är en visshet och en verklighet, för den har sina rötter i Kristi uppståndelse. Att hoppas betyder därför att lära sig att leva i väntan och att finna livet. När en kvinna förstår att hon är havande lär hon sig varje dag att leva i väntan på att se blicken hos det barn som skall komma. Så skall också vi leva och lära av denna mänskliga väntan och leva i väntan på att få se Herren, att få möta Herren. Det är inte lätt, men det går att lära sig. Att hoppas betyder och innebär att ha ett ödmjukt hjärta, ett fattigt hjärta. Bara en fattig kan vänta. Den som redan är full av sig själv och allt han har förmår inte sätta sitt hopp till någon annan än sig själv.

Paulus skriver vidare: “ [Jesus] har dött för oss för att vi skall leva tillsammans med honom, vare sig vi nu är vakna eller sover” (1 Tess 5:10). Dessa ord ger alltid stor tröst och frid. Vi är alltså kallade att be också för våra anhöriga som lämnat oss, för att de skall leva i Kristus och vara i full gemenskap med oss. Jag blir alltid rörd av något som Paulus säger, också denna gång i Tessalonikerbrevet. Han säger så här: “sedan skall vi alltid vara hos honom” (1 Tess 4:17). Det är så fint. Allt förgår, men efter döden skall vi alltid vara hos Herren. Det är den totala vissheten i hoppet, samma hopp som långt tidigare lät Job utropa: “Jag vet att min befriare lever […]. Ja, honom vill jag skåda, jag vill se honom med egna ögon” (Job 19:25,27). Och så skall vi alltid vara hos Herren. Och där, hos Herren, skall vi mötas.