sociala nätverk:

RSS:

Vatikanradion

Påvens och Kyrkans röst i dialog med världen

Språk:

Påven Franciskus \ Ceremonier

Påven till gudsvigda "Låt inte frestelsen att överleva ta över!"

Påven Franciskus under Kyndelsmässodagens ljusprocession - AP

03/02/2017 12:10

På torsdagen kl 17.30 firade påven Franciskus kyndelsmässodagen med en högtidlig mässa i Peterskyrkan. Under mässan deltog representanter för den katolska kyrkans gudsvigda, präster, och ordensfolk, då Världsdagen för det Gudsvigda livet sedan 21 år firas just denna dag, den 2:a februari.

Mässan inleddes med att påven Franciskus ledde den traditionella ljusprocessionen, då man sjunger antifonen tagen ur profeten Jesaja (40:10) Se, Herren kommer i makt och glans, och hans tjänares ögon skall skåda ljuset”.

Påven Franciskus talade om de gudsvigdas uppgift att vara profeter i vår tid och bära och förkunna det de som har gått före oss i trosvandringen har förvaltat; löftet, minnet, längtan, hoppet.

Påven utgick från mötet mellan Simeon och den heliga familjen i templet. ” Simeon tog barnet i sina armar och bröt ut i en lovprisning "Mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel" (Luk 2,30-32).

”Simeon fick inte bara se men även omfamna sitt efterlängtade hopp, hans hjärta gläds för att Gud har kommit för att leva bland sitt folk; han kände Guds närvaro i köttet.”

”Dagens liturgi berättar om hur Gud går sitt troende folk till mötes – och detta möte med sitt folk ger glädje och förnyar hopp”, sa påven och underströk att alla likt Simeon vid slutet av sitt liv, kan utropa: "Det är sant, hoppet till Gud sviker oss inte" (jfr Rm 5: 5).

Gud bedrar oss aldrig… livet är värt att leva med hopp, för Herren håller sitt löfte. 'Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren', som Jesus säger i Nasarets synagoga. Jesus är med dem, Jesus är med oss (jfr Luk 4: 18-19).

Efter denna reflektion riktade sig påven till de samlade gudsvigda och påminde dem om att de har ärvt denna hoppfulla lovsång från våra fäder: ”De gjorde oss till en del av denna process. I deras ansikten, i deras liv, i deras dagliga offer kan vi se hur denna lovsång förkroppsligades. Vi är arvtagare till våra fäders drömmar, arvtagare till hoppet som inte svek våra ordensgrundare, våra äldre mödrar och fäder, bröder och systrar. Vi är arvtagare till dem som har gått före oss och hade modet att drömma. Liksom dem vill även vi sjunga ’Gud bedrar aldrig; hoppet på honom sviker inte. Gud kommer sitt folk till mötes.”

”Vi gör klokt i att förvalta våra fäders drömmar, så att vi kan vara profeter i vår tid och återfinna det som ursprungligen satte våra hjärtan i brand. Drömmar och profetior tillsammans. Förvalta minnet av hur våra föregångare, våra fäder och mödrar, drömde, och modet att profetiskt förvalta dessa drömmar.”

Påven sa att denna inställning är avgörande för att det gudsvigda livet inte ska bli sterilt utan ska bära frukt, och han beskrev frestelser som frestelsen att överleva:

”Mentaliteten att överleva gör oss reaktionärer, rädda, långsamt och tyst stänger vi in oss i våra kloster  och våra egna förutfattade meningar. Vi frestas att se tillbaka till ärorika dagar, istället för att återuppväcka den profetiska kreativitet som föddes av våra ordensgrundares drömmar. Vi söker genvägar för att kringgå de utmaningar som knackar på våra dörrar i dag. Överlevnadsmentaliteten berövar våra karismer på kraft, för vi tämjer dem och berövar dem på deras ursprungliga skaparkraft. Den får oss att vilja skydda byggnader och anläggningar, snarare än att uppmuntra nya initiativ. Frestelsen att överleva gör så att vi glömmer nåden, den gör oss till arbetare, men inte till fäder och mödrar, bröder och systrar i det hopp som vi är kallade att profetiskt vittna om. Detta överlevnadsklimat får våra äldres hjärtan att vissna, och tar bort deras förmåga att drömma. Det förlamar profetian som våra unga är kallade att förkunna och förverkliga. Med ett ord, frestelsen att överleva förvandlar det som Herren presenterar som möjligheter och uppdrag till något farligt, hotande och potentiellt katastrofalt. Denna inställning är inte begränsad till det gudsvigda livet, men vi i synnerhet utmanas till att inte falla för den frestelsen.”

Påven sa att det enda som kan hålla våra hjärtan vid liv och göra våra liv fruktbara är att placera Jesus där han hör hemma, mitt bland sitt folk.

”Vi är alla medvetna om den mångkulturella omvandling vi lever i. Därför är det desto viktigare att gudsvigda män och kvinnor är ett med Jesus i sina liv och mitt i dessa stora förändringar. Vårt uppdrag, enligt varje enskild karisma - påminner oss om att vi är kallade till att vara surdeg i denna deg. Kanske det finns bättre mjöl, men Herren har kallat oss att vara surdeg här och nu, med de utmaningar vi står inför. Inte försvarsinställda eller motiverade av rädsla, utan med våra händer på plogen, för att hjälpa vetet att växa, även om det har såtts bland ogräs. Att placera Jesus mitt bland sitt folk innebär att ha ett kontemplativt hjärta, en förmåga att urskilja hur Gud går genom gatorna i våra kvarter, våra städer och våra byar. Att placera Jesus mitt bland sitt folk innebär att ta upp och bära våra bröders och systrars kors. Det innebär att vilja röra Jesu sår i den lidande världens sår, som längtar och ropar efter att läkas.”

Avslutningsvis uppmanade påven till att gå ut, mötas, stödja varandra:

”Låt oss följa Jesus när han går ut för att möta sitt folk, för att vara mitt bland sitt folk. Låt oss gå ut, inte med klagan eller ångest för att man har glömt hur en profet gör, utan i lovsång och frid. Inte oroligt utan med det tålamod som tillhör de som litar på den Helige Ande, drömmarnas och profetiornas Herre. Låt oss på detta sätt, dela det enda vi har, vår lovsång som föds ur hoppet.”

03/02/2017 12:10