Hela påvens katekes - Det kristna hoppet 8. Judit: en kvinnas mod ger folket hopp

Påven Franciskus fortsätter sin trosundervisning om det kristna hoppet under onsdagarnas allmänna audienser. Onsdagen den 25 januari talade påven om hur en kvinnasa mod ger hela folket hopp. Här följer hela påvens katekes översatt av Olof Brandt.

Bland kvinnogestalterna i Gamla testamentet finns en stor folklig hjältinna: Judit. Den bibelbok som bär hennes namn berättar om kung Nebukadnessars imponerande fälttåg. Han regerar från Ninive och utvidgar sitt rikes gränser genom att besegra och underkasta sig alla de omgivande folken. Läsaren förstår att man står inför en stor, oövervinnerlig fiende som sprider död och förstörelse och som når ända till det förlovade landet, och som därför hotar också Israels barns liv.

Under generalen Holofernes ledning belägrar Nebukadnessar en stad i Judeen, Baityloua. Han berövrar staden tillgång till dricksvatten och försvagar så befolkningens motstånd.

Läger blir så dramatiskt att stadens invånare ber stadens äldste att ge upp. Deras ord är förtvivlade: “Nu finns det ingen som kan hjälpa oss – Gud har sålt oss till dem, och vi kommer att segna ner inför deras ögon, tillintetgjorda av törst. Nu måste ni sända bud efter dem. Ge upp hela staden, låt den bli plundrad av Holofernes folk och hela hans här” (Judit 7:25-26). Slutet tycks vara nära och de förmår inte längre förlita sig på Gud. Det händer att vi hamnar i gränssituationer där vi inte ens känner att vi kan lita på Herren. Det är en förfärlig frestelse. Och paradoxalt nog verkar det som om enda sättet att undfly döden är att överlämna sig själv till dem som dödar. De vet att dessa soldater skall komma in och plundra staden, ta kvinnorna som slavar och sedan döda alla de andra. Detta är just ”gränsen”.

Inför all denna förtvivlan försöker folkets ledare inge dem litet hopp: håll ut fem dagar till och vänta på att Gud skall ingripa och rädda dem. Men det är ett svagt hopp, som gör att han till sist säger: “Men om de fem dagarna går förbi utan att vi får hjälp skall jag göra som ni sagt” (7:31). Stackars människa: han hade ingen utväg. Gud får fem dagar på sig – och häri ligger synden; Gud får fem dagar på sig för att ingripa, fem dagar av väntan, men av väntan på slutet. De ger Gud fem dagar för att rädda dem, men de vet att de inte har förtröstan, de förväntar sig det värsta. Ingen bland folket förmår ännu hoppa. De var förtvivlade.

I det läget stiger Judit in på scenen. Hon är änka, en vacker och klok kvinna, och talar till folket med trons språk. Hon är modig och förebrår folket och säger: ”Det är Herren, allhärskaren, ni försöker genomskåda […]. Nej, bröder, väck inte Herrens, vår Guds, vrede. Om han inte vill hjälpa oss inom de fem dagarna har han ändå makten att ge oss beskydd den dag han själv vill, likaväl som att låta oss gå under inför våra fiender. […] Låt oss därför tåligt vänta på räddningen från honom medan vi ropar till honom om hjälp – han kommer att höra vår bön, om det är hans vilja” (8:13,14-15,17). Detta är hoppets språk. Låt oss knacka på dörren till Guds hjärta, han är Fader, han kan rädda oss. Denna kvinna, denna änka, riskerar också att göra bort sig inför de andra, men hon är modig och fortsätter.

Och med en profets kraft förmanar Judit sitt folks män för att återge dem förtröstna för Gud. Med en profets bick ser hon bortom den snäva horisont som beskrivits av ledarna, och som rädslan gör än snävare. Hon säger att Gud säkert skall ingripa, medan förslaget om de fem dagarna är ett sätt att sätta honom på prov och att undandra sig hans vilja. Herren är en Gud som räddar, och hon tror på detta, vilken form det än må ta. Det är räddning att befria från fiender och låta leva, men i hans outgrundliga plaqner kan det också vara räddning att överlämna åt döden. Hon är en troende kvinna och vet det. Men vi vet hur det gick: Gud räddar.

Kära bröder och systrar, vi får aldrig ställa villkor på Gud. Vi måste låta hoppet besegra vår rädsla. Att förlita sig på Gud innebär att träda in i hans planer utan anspråk och att acceptera att hans räddning och hans hjälp når oss på sätt som vi inte väntar oss. Vi ber Herren och liv, hälsa, kärlek, och det är rätt att göra det, men vi måste också komma ihåg att Gud förmår låta liv springa fram ur döden, att man kan erfara frid också i sjukdomen, att man kan vara trygg också i ensamheten och salig också i gråt. Det är inte vi som kan lära Gud vad han skall göra, det som vi behöver. Han vet det bättre än vi, och vi måst förlita oss, för hans vägar och tankar är olika våra.

Judit visar oss en väg av förtröstan och väntan i frid, bön och lydnad. Det är hoppets väg. Vi skall inte ge upp och vi skall göra allt som står i vår makt, men ändå stanna kvar i Herrens vilja. Vi vet att Judit bad mycket, talade mycket till folket, och sedan var hon modig nog att ge sig iväg, hon lyckades närma sig fiendelägrets ledare och högg av hans huvud. Hon är modig i tron och i gärningarna. Och hela tiden söker hon Herren. Judit har en plan och förverkligar den med framgågn. Hon leder folket till seger, men i en inställning av tro hos den som tar emot allt ur Guds hand för hon är säker på att han är god.

En kvinna som är full av tro och mod ger så sitt folk ny kraft när det befinner sig i dödsfara. Hon leder det längs hoppets väg och pekar ut den också för oss. Om vi tänker efter har vi säkert många gånger hört visa och modiga ord från anspråkslösa människor, anspråkslösa kvinnor som man kanske tror är okunniga... Men det är ord som bär på Guds vishet. Far- och mormödernas vishet.. De förmår ofta säga rätt ord, ett hoppets ord, för de har erfarenhet av livet, de har fått lida, de har anförtrott sig åt Gud och Herren ger oss hoppets råd som gåva. Går vi längs de vägarna möter vi gläjde och ljus när vi anförtror oss åt Herren med Jesu ord: “Fader, om du vill det, så ta bort denna bägare från mig. Men låt din vilja ske, inte min” (Luk 22:42). Detta är vishetens, förtröstans och hoppets bön.