Påven under Angelus "Du blir aldrig lycklig av konsumistisk glupskhet"

Påven Franciskus talade om saligprsningarna när han på söndagen bad Angelus tillsammans med de troende på Petersplatsen. Han kallade dem för det Nya Testamentets "Magna Carta", med vilka Jesus beskriver Guds vilja att leda människorna till sann glädje, till salighet.

Påven utgick just från det faktum att Jesus börjar med detta ord, salig, för att sedan ange villkoren för att nå denna glädje, bli saliga och avslutar med ett löfte.

”Saligheten beror inte på att man är "fattig i anden", "prövade", "hungrar efter rättvisa", "förföljda" ... - utan i löftet, som man tar emot med tro, som en gåva från Gud. Det börjar med att man accepterar ett obekvämt tillstånd, öppna för Guds gåva och så når det rike som Jesus förkunnar.”

Processen är inte automatisk, förklarade påven, och menade att det rör sig mer ”om livsstil, när man accepterar verklighetens umbäranden och lidande och ser de i ett nytt perspektiv av att uppleva omvändelsen som sker. Du är inte salig om du inte omvänder dig, och kan njuta av och uppskatta Guds gåvor.”

Påven uppehöll sig vid den första saligprisninen: ”Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket." (v. 4). De fattiga i anden är de som har gjort de känslor och attityder till sina, av att inte göra rebelliska uppror, utan vara ödmjuka, fogliga, och tillgängliga för Guds nåd. De fattiga i andens salighet har två dimensioner, förtydligade påven, ett i förhållande till materiella ting, det andra i förhållande till Gud. Vad gäller materiella ting rör det sig om nykterhet, inte att nödvändigtvis ge upp allt men att nöja sig, och dela med sig, förmåga att varje dag förundras över det goda i saker, med tacksamhet, utan att tyngas av konsumismens glupskhet, som dödar själen.’ Ju mer jag har desto mer vill jag ha’, med denna attityd blir du aldrig lycklig.

I förhållande till Gud rör det sig om att lova och tacka, att erkänna att världen är en välsignelse som har sitt ursprung Faderns skapande kärlek. Men det handlar även om att vara öppen och foglig för hans herravälde: det är han som är Herren, han är den högste, inte jag, inte ens om jag har många saker. Det är han som vill ge välden till alla människor och det är han som vill att de ska vara glada.

Den fattiga i anden är den kristne som inte förlitar sig på sig själv, på sin materiella rikedom, som inte blint driver sina egna åsikter, utan lyssnar med respekt och villigt följer andras beslut. Om det i våra samhällen fanns mer fattiga i anden, skulle det finnas färre splittringar, oenigheter och kontroverser! Ödmjukhet, är liksom kärlek en avgörande dygd för samlevnad. De fattiga i denna evangeliska mening är de som håller liv i himmelriket mål, och som visar på att man får en glimt av himmelriket i den broderliga gemenskapen i vilken man väljer att dela med sig. Kom ihåg att ha ett öppet hjärta och öppna händer, inte slutna. När hjärtat är slutet är det litet, oförmöget att älska. När hjärtat är öppet, är det på kärlekens väg.

Påven avslutade sin Angelusreflektion med att säga att Jungfru Maria är en förebild för fattiga i anden, helt foglig till Herrens vilja – må hon hjälpa oss att överlämna oss till Gud, rik på barmhärtighet, som fyller oss med sina gåvor, särskilt hans överflödande förlåtelse.