Påven firar ekumenisk vesper "Försoning kräver uppoffring och ödmjukhet"

På onsdagskvällen ledde påven Franciskus den ekumeniska vespern i Paulusbasilikan utanför murarna, vilket har blivit en tradition som avslutning av Böneveckan för kristen enhet. Vid vespern deltog den ortodoxa metropoliten Gennadios, och David Moxon som representerade den anglikanska kyrkan ärkebiskop av Canterbury.

Påvens predikan utgick från dagens högtid, aposteln Paulus omvändelse, och hur människans försoning med Gud först och främst är en gåva från Kristus.

"Försoning - Kristi kärlek lämnar oss inget val" (jfr 2 Kor 5: 14-20) var temat för årets bönevecka och påven underströk att Kristi kärlek inte är vår kärlek till Kristus, utan Kristi kärlek till oss:

Försoningen beror inte på de troendes mänskliga ansträngningar att övervinna splittringar, utan det Guds fria gåva. Som ett resultat av denna gåva, kallas varje person, förlåten och älskad, i sin tur till att förkunna evangeliet om försoning i ord och handling.”

Påven fortsatte med att belysa hur aposteln Paulus förklarar att försoningen i Kristus kräver uppoffring: ”Jesus gav sitt liv genom att dö för alla. På samma sätt är försoningens ambassadörer kallade, i hans namn, att offra sina liv, att inte leva för sig själva utan för Kristus som dog och uppstod för dem. Jesus lär oss att det är när vi förlorar vårt liv i kärlek till honom som vi verkligen vinner det (jfr Luk 09:24).”

”Detta är en inbjudan till kyrkan och till varje kristet samfund att inte fastna i program, planer och fördelar, att inte lita på stundens möjligheter och nycker, utan snarare att hitta försoningens väg genom att ständigt se på den Korsfäste Herren. Det är vårt livsprogram”, sa påven och manade till att lämna varje form av isolering, övervinna alla självupptagna frestelser som hindrar oss från att uppfatta hur den Helige Anden verkar utanför våra bekanta omgivningar. En autentisk försoning mellan kristna kommer bara uppnås när vi kan erkänna varandras gåvor och lära av varandra, med ödmjukhet och foglighet, utan att förvänta oss att de andra ska lära sig först.

Påven nämnde även reformationsminnet i sin predikan: ”Det faktum att katoliker och lutheraner idag kan delta tillsammans i minnet av en händelse som splittrade de kristna och kan göra det med hopp, och betoning på Jesus och hans försoningsverk, är anmärkningsvärt, tack vare Gud och bön, efter femtio år av växande ömsesidig kunskap och ekumenisk dialog.”

”Låt oss ta alla tillfällen i akt som den gudomliga Försynen ger oss att be tillsammans, att förkunna tillsammans, och tillsammans älska och tjäna, särskilt de mest fattiga och försummade i mitt ibland oss”, avslutade påven Franciskus.