Hela påvens katekes - Det kristna hoppet – 5. Rakel “gråter över sina barn”

Påven Franciskus har valt det kristna hoppet som tema på sin trosundervisning under onsdagarnas allmänna audienser. Onsdagen den 4:e januari talade påven om hur sorg inte betyder hopplöshet. Här följer hela påvens katekes översatt av Olof Brandt.

170104 Det kristna hoppet – 5. Rakel “gråter över sina barn”, men “Det finns hopp för din framtid” (Jer 31)

I dagens katekes tänkte jag betrakta en kvinnogestalt som talar till oss om hur man kan leva i hopp mitt i gråten. Det är Rakel, Jakobs hustru och mor till Josef och Benjamin. Första Mosebok berättar att hon dör när hon föder sin andre son, Benjamin.

Profeten Jeremia talar om Rakel när han talar till israeliterna i exil för att trösta dem med ord fulla av känslor och poesi. Han berättar om Rakels gråt men ger hopp:

Så säger Herren:

Rop hörs i Rama,

klagan och bitter gråt:

Rakel gråter över sina barn.

Hon låter inte trösta sig,

ty hennes barn finns inte mer.

 (Ger 31:15).

I dessa verser presenterar Jeremia denna kvinna av sitt folk, denna matriark i sin stam, mitt i smärta och gråt, men tillsammans med ett oväntat livsperspektiv. I Första Mosebok dör Rakel i barmsäng och tog på sig denna död för att sonen skulle få leva. Nu framställer profeten henne levande i Rama, där de landsförvisade samlas. Hon gråter för de barn som på sätt och vis har dött när de gick i landsflykt; barn som, säger hon, ”inte finns mer”, de har försvunnit för alltid.

Och därför vill Rakel inte bli tröstad. Denna vägran uttrycker djupet i hennes lidande och bitterheten i hennes gråt. Inför den tragiska förlusten av sina barn kan en moder inte acceptera någora tröstande ord eller gester. De är alltid otillräckliga och kan aldrig lindra smärtan i ett sår som inte kan och inte vill läka. En smärta som står i proportion till kärleken.

Varje moder vet detta. Också idag finns det många mödrar som gråter, som inte kan acceptera att de har förlorat ett barn, som är otröstliga inför en död som inte kan accepteras. Rakel rymmer smärtan hos alla mödrar i hela världen, i alla tider, och tårarna hos varje människa som gråter över en oersättlig förlust.

Att Rakel vägrar att tröstas lär oss också hur finkänslig man måste vara inför andras lidande. För att tala om hopp med den som är förtvivlad måste man dela den människans förtvivlan. För att torka en tår hos den som lider måste man förena vår gråt med den människans. Bara så kan våra ord verkligen förmå litet hopp. Och om jag inte kan uttala sådana ord, med gråt, med smärta, är det bättre att vara tyst: en smekning, en gest och inga ord.

I sin finkänslighet och kärlek svarar Gud på Rakels gråt med sanna ord, inte falska. Så här fortsätter Jeremias text:

Så säger Herren:

Hör upp med din klagan,

gråt inte mer!

Du skall få lön för din möda,

säger Herren,

de skall återvända från fiendeland.

Det finns hopp för din framtid,

säger Herren,

dina barn skall vända hem till sitt land. (Jer 31:16-17).

Just på grund av moderns gråt finns det ännu hopp för barnen, som skall få nytt liv. Denna kvinna som accepterat att dö i barnsäng för att sonen skulle få leva, blir nu med sin gråt början på ett nytt liv för barnen i landsflykt, i fångenskap, långt från hemlandet. På Rakels smärta och bittra gråt svarar Herren med ett löfte som nu kan bli ett skäl till verklig tröst för henne: folket skall få återvända från landsflykten och leva sin relation till Gud i tro och i frihet. Tårarna har avlat hopp. Och detta är inte lätt att förstå, men det är sant. I vårt liv är det ofta så att tårarna sår hopp, de är ett hoppets utsäde.

Vi vet att Jeremias text senare används av evangelisten Matteus när han talar om mordet på de värnlösa barnen (cfr 2,16-18). Det är en text som ställer oss inför tragedin med dödandet av försvarslösa människor, inför fasan hos makten som föraktar och utplånar livet. Barnen i Betlehem dog för Jesus. Och han, det oskyldiga lammet, dog senare, i sin tur, för oss alla. Guds son har trätt in i människornas smärta. Det får vi inte glömma. När någon ställer svåra frågor till mig, som till exempel “varför får barn lida?”, då vet jg verkligen inte vad jag skall svara. Jag säger bara: ”Se på den korsfäste. Gud har gett oss sin son, han har lidit, och kanske finner du ett svar där.”. Men förnuftet kan inte ge något svar. Enda vägen till tröst är att betrakta Guds kärlek när han ger sin son som offrar sitt liv för oss. Och därför säger vi att Guds son har trätt in i människornas smärta. Han har delat och accepterat döden. Hans ord är ett slutgiltigt ord av tröst, för det föds av gråten.

Och på korset är det han, den döende sonen, som ger en ny fruktbarhet åt sin moder genom att anförtro henne lärjungen Johannes och göra henne till de troendes folk. Döden har besegrats, och så fullbordas Jeremias profetia. Också Marias tårar, liksom Rakels, har gett upphov till hopp och nytt liv.