Hela påvens katekes - Det kristna hoppet 4. Abraham, fader i tro och hopp

Påven Franciskus har valt det kristna hoppet som tema på sin trosundervisning under onsdagarnas allmänna audienser. Onsdagen den 28 december talade påven om Abraham och hoppets vandring. Här följer hela påvens katekes översatt av Olof Brandt.

161228 Det kristna hoppet – 4. Abraham, fader i tro och hopp

I Romarbrevet beskriver aposteln Paulus Abraham för att visa oss trons och hoppets väg. Om honom skriver aposteln att han “trodde, så att han kunde bli far till många folk” (Rm 4:18): “Där allt hopp var ute höll Abraham fast vid hoppet”. Det är en stark tanke: också när det inte finns något hopp, hoppas jag. Så gjorde vår fader Abraham. Paulus syftar på den tro med vilken Abraham trodde på Guds ord som lovade honom en son. Men det var verkligen att förtrösta att “hålla fast vid hoppet där allt hopp var ute. Vad Herren förkunnade var helt osannolikt, för han var redan gammal – nästan hundra år – och hans fru var steril. Men Gud sade det, och han trodde. Mänskligt sett fanns det inget hopp för han var gammal och hustrun var steril: och han trodde.

Abraham litar på detta löfte och ger sig iväg. Han accepterar att lämna sitt land och att bli ejn utlänning, i hopp om denna ”omöjliga” som son Gud skulle ge honom trots att Saras sköte numera var som dött. Abraham tror, hans tro öppnar sig för ett hopp som tycks oförnuftigt. Den är förmåga att överskrida mänskliga resonamang, världens vishet och försiktighet, det som brukar anses som sunt förnuft, för att tro på det omöjliga. Hoppet öppnar nya horisonter och gör att man förmår drömma sådant man inte ens kan föreställa sig. Hoppet låter oss träda in i en osäker framtids mörker för att vandra i ljuset. Hoppets dygd är viktig: den ger oss kraft att vandra i livet.

Men det är en svår vandring. Och också för Abraham kommer modlöshetens stund. Han har förlutat sig, han har lämnat sitt hem, sitt land, sina vänner... allt. Han har gett sig iväg, han har kommit till det land som Gud pekat ut för honom, tiden går. Tiden går, men sonen kommer inte, Saras sköte förblir stängt och sterilt.

Det vore kanske att överdriva att Abraham förlorar tålamodet, men han klagar till Herren. Också detta kan vi lära oss av vår fader Abraham: att klaga för Gud är ett sätt att be. Ibland när jag hör bikt får jag höra: ”Jag har klagat till Herren...” och jag svarar: ”Nej, klaga, han är vår fader!” Och detta är ett sätt att be: klaga till Herren, det är bra. Abraham klagar till Herren och säger:”Herre, min Gud, […] jag går bort barnlös [---].” Och han sade: ”Du har inte låtit mig få några barn, och därför blir det min tjänare som ärver mig.” Men Herrens ord till honom löd: ”Det blir inte han som ärver dig utan en av ditt eget blod.” Och Herren förde honom ut och sade: ”Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan! Så talrika skall dina ättlingar bli.” Abram trodde Herren, och därför räknade Herren honom som rättfärdig” (1 Mos 15:2-6).

Detta händer på natten, det är mörkt ute, men också i Abrahams hjärta råder besvikelsens och modlöshetens mörker, svårigheten att fortsätta hoppa på något omöjligt. Patriarken är nu för gammal, han verkar inte längre ha tid att få en son, och en av hans tjänare skall ta hans plats och ärva allt.

Abraham talar till Herren, men även om Gud är där, närvarande, och talar med honom, är det som om han hade avlägsnat sig, som om han inte hade hållit sitt ord. Abraham känner sig ensam, han är gammal och trött, döden nalkas. Hur kan han fortsätta att förlita sig?

Men redan denna hans klagan är en form av tro, den är en bön. Trots allt fortsätter Abrahan att tro på Gud och att hoppas att något ännu skulle kunna ske. Varför skulle han annars klaga till Herren och påminna honom om hans läften? Tro är inte bara att acceptera allt i tystnad. Hoppet är inte en visshet som skyddar dig från tvivel och osäkerhet. Många gånger är hoppet mörkt; men där är hoppet... som leder dig framåt. Tro är också att strida med Gud, att visa honom vår bitterhet, utan from förställning. ”Jag blev arg på Gud och sade honom följande....” Men Gud är vår fader, han har förstått dig: gå i frid! Man måste ha detta mod! Och detta är hoppet. Hopp är okså att inte vara rädd för att se verkligheten som den är och att acceptera dess motsättningar.

Abraham talar alltså till Gud i tro för att han skall hjälpa honom att fortsätta hoppas. Det märkliga är att han inte ber om en son. Han säger: ”Hjälp mig fortsätta hoppas”, han ber om att få ha hopp. Och Herren svarar med att hålla fast vid sitt osannolika löfte: det skall inte vara en tjänare som ärver honom utan en son som Abraham skall få, som han själv skall avla. Från Guds sida har inget ändrats. Han fortsätter att hålla fast vid vad han redan sagt och ger inte Abraham något sm hjälper honom att känna sig tryggare. Hans enda trygghet är att lita på Herrens ord och fortsätta hoppas.

Och det tecken som Gud ger till Abraham är en uppmaning att fortsätta tro och hoppas: ”Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan! Så talrika skall dina ättlingar bli” (1 Mos 15:5). Det är ytterligare ett löfte, ytterligare något att förvänta sig i framtiden. Gud leder Abraham ut ur tältet, från sina snäva vyer, och visar honom stjärnhimlen, För att tro måste manlära sig se med trons ögon. De är bara stjärnor som vem som helst kan se, men för Abraham skall de bli tecken på Guds trohet.

Detta är tron, detta är den hoppets vandring som var och en av oss måste gå. Om också vi inte har någon annan möjlighet än att se på stjärnorna, då är det dags att lita på Gud. Det finns inget bättre. Hoppet sviker inte.