Kardinal Bagnasco till italienska parlamentariker "Längtan efter sanning kan inte kvävas"

På tisdagen firade den italienska biskopskonferensens ordförande, kardinal Bagnasco mässan för italienska parlamentariker, vilket är tradition varje jul.I sin predikan talade han hur personliga prestationer inte lyckas fylla våra hjärtan med glädje, och att trots att vi uppnått välfärd och trygghet, är det alltid något som saknas:

”Varför erfar vi alltid i våra hjärtan att det är något som saknas? Även svaret har vi erfarenhet av: vi ser att de goda tiderna alltid är ofullständiga och övergående, i ett ord bräckliga, och vi vill att de ska vara definitiva, fullkomliga och slutgiltiga.

Denna önskan ger sig uttryck på många olika sätt, men den visar sig alltid och överallt med samma ansikte: nostalgi. Man kan inte leva för dagen, tillplattade av nuet, begränsade till ibland mediokra mål, kopplade till små personliga intressen. Inte heller det meningsfulla kan helt fylla hjärtat. Men om då allt är avsett att ta slut och gå sönder, är det verkligen värt att offra sitt liv?

Idag lever vi i ett klimat av ständig distraktion, ofta förklädd som om det rörde sig om allvarliga åtaganden, viktiga ansvar. Vi andas en kultur som vill att vi ska leva distraherade. Målet verkar vara att hindra oss från att tänka, att lyssna till de röster som stiger från djupet av själen, till de radikala frågorna om vår existens betydelse, om döden och om det som kommer bortom den är värt det.

”Att lyssna på dessa frågor innebär att öppna för sanningen, sanningen om hur saker och ting är, hur vi tror att de är och hur vi vill lura oss själva om att de är. Det betyder att medvetandet vaknar upp till frihet, och slutligen ser vi vad som är sant och vad som bara är glittrande på utsidan. För att undgå sanningen försöker vi fylla allt, tid och rum, med buller och bilder, så att det är svårt för tystnaden att nå oss, och så at kunna tänka i sanning. Våra tomma berättelser som vi bygger upp våra liv på formas inte av verkligheten utan av egenintressen.

Men finns det då en mening med livet, en mening som kan ge själen ro? Människan är trots vetenskap och teknik, medveten om att hon inte skapar sig själv, att fullhet och evighet inte är hennes verk utan att det kommer från annat håll, som en skänk från ovan.

Detta "ovan" uppenbarade sig och tog namnet Jesus, Gud räddar. Han tog namnet Emmanuel, Gud-med-oss. Han kom in i tiden för att öppna upp för det eviga, till det ändliga för att ge oss det oändliga, i ödmjukhet för att göra oss stora, i fattigdom för att klä oss av den rikedom som det innebär att vara Guds barn. Han har öppnat livets bok, mänsklighetens sanna väg , full av lycka. Människan deltar i verket, men hon är inte huvudpersonen, och denna insikt hjälper henne att leva.

Att tänka att en kristen måste sätta sin tro inom parentes för få att ha tillgång till den offentliga arenan, är att be denne att leva med schizofreni. Kyrkan vill inte uttrycka sig med Guds auktoritet, men den använder sin rätt att motivera och förklara sina visioner, principer, regler, medveten om att mycket av det som är en del av Uppenbarelsen även står skrivet i naturlagen om skapelsen och som människan är satt att förvalta.

Under julen ber vi Jesusbarnet om att få vara visa och fria för våra själars bästa, för att ge vår tid dess fulla innebörd, för att bygga det sanna bästa för alla, det som mänskligheten väntar på och längtar efter.