2016-12-25 13:11:00

Påvens predikan under Midnattsmässan "Tacka Jesus och låt honom komma er nära"


Påven Franciskus firade julnattens mässa klockan 21.30 i Peterskyrkan – en mässa som hela världen följer via direktsändningar i radio och tv. Nedan följer hela påven predikan under Midnattsmässan 2016: 

"Ty Guds nåd har blivit synlig som en räddning för alla människor." (Tit 2:11). Aposteln Paulus ord avslöjar mysteriet med denna heliga natt: Guds nåd har blivit synlig, hans gåva; i barnets givet oss blir Guds kärlek synlig.

Det är en ärans natt, den ära som tillkännagavs av änglarna i Betlehem och även av oss i dag över hela världen. Det är en glädjens natt, eftersom från denna natt och framåt, och i alla tider, är den oändliga och evige Guden, en Gud med oss: han är inte långt borta, vi behöver inte söka efter honom i himlen eller i mystiska idéer; han är nära, han har blivit människa och kommer aldrig att distansera sig från vår mänsklighet, som han har gjort sin egen. Det är en ljusets natt: det ljus som Jesaja profeterade (jfr 9:1), som skulle upplysa dem som vandrar i mörker, har blivit synligt och omslutit herdarna i Betlehem (jfr Luk 2:9).

Herdarna upptäcker helt enkelt att "ett barn är oss fött" (Jes 9:5) och de förstår att all denna ära, all denna glädje, allt detta ljus koncentrerar sig i en enda punkt, i det tecken som ängeln visade dem: "ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba" (Luk 2:12). Detta är det bestående tecknet för att hitta Jesus. Inte bara då, men även i dag. Om vi ​​vill fira en autentisk jul, måste vi begrunda detta tecken: den bräckliga enkelheten hos ett litet nyfött barn, ödmjukheten i hans sätt att var väl till mods, tillgivenheten i sättet han är lindad på. Där finns Gud.

Med detta tecken avslöjar evangeliet en paradox: det talar om kejsaren, guvernören, den tidens mäktiga, men Gud gör sig inte närvarande där; han uppenbarar sig inte i en stor sal i ett kungligt palats, utan i fattigdom i ett stall; inte med pompa och ståt, utan  i livets enkelhet; inte med makt, utan med en litenhet som överraskar. För att upptäcka honom, måste vi gå dit, där han är: vi måste böja oss, ödmjuka oss, gör oss mindre. Barnet som föds utmanar oss: han kallar oss till att lämna flyktiga illusioner bakom oss och gå till kärnan, att avstå från våra omättliga krav, att överge vårt ändlösa missnöje och vår sorg över något som vi aldrig kommer att få. Det kommer att hjälpa oss att lämna dessa saker bakom oss för att återupptäcka enkelheten i Gudabarnet, freden, glädjen och livets ljusa mening.

Låt oss möjliggöra för barnet i krubban att utmana oss, men låt oss också låta oss utmanas av barnen i dagens värld, som inte ligger i en skön barnsäng ompysslade med ömhet av en mor och en far, utan lider i smutsiga värdighetsslukande krubbor,  gömda under jorden för att fly bombardemang, på trottoarer i en stor stad, i en båt överbelastad med flyktingar. Låt oss låta oss utmanas av de barn som inte får födas, av dem som gråter eftersom ingen mättar deras hunger, av dem som inte har leksaker i sina händer, utan snarare vapen.

Julens mysterium, som är ljus och glädje, väcker frågor och gör oss obekväma, eftersom det på samma gång både är ett mysterium om hopp och sorg. Det bär inom sig smaken av sorg, eftersom kärleken inte tas emot, utan kasseras. Detta hände Josef och Maria, som fann dörrarna stängda, och då placerade Jesus i en krubba, "eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget" (v. 7). Jesus föddes avvisad av några och betraktad med likgiltighet av de flesta andra. Idag finns samma likgiltighet, när julen firas med oss själva som huvudpersoner, snarare än Jesus; när kommersens lampor kastar skugga över Guds ljus; när vi är oroliga för julklappar  men likgiltiga inför dem som är marginaliserade. Denna världslighet har lagt beslag på julen och vi måste befria den. 

Ändå är julens budskap huvudsakligen hoppfullt eftersom Guds ljus lyster starkare, än mörka aspekter av våra liv. Hans milda ljus gör oss inte rädda, Gud som älskar oss, drar oss till sig med sin ömhet, född fattig och bräcklig bland oss, som en av oss. Han är född i Betlehem, som betyder "brödets hus". På detta sätt verkar han vilja berätta att han är född som bröd för oss; han kommer för att ge oss sitt liv; han kommer in i vår värld för att ge oss sin kärlek. Han kommer inte för att sluka eller befalla utan för att ge näring och tjäna. Det finns ett direkt band som förbinder krubban och korset, där Jesus blir brödet som bryts: det är det direkta kärleksbandet som räddar oss, som ger ljus i våra liv, och fred till våra hjärtan.

Herdarna förstod detta den natten. De var den tidens marginaliserade. Men ingen är marginaliserad i Guds ögon och det var just de som bjöds in till födelsescenen. Inte de självsäkra, självförsörjande, som var hemma med sina ägodelar; utan herdarna "skyndade i väg" (jfr Luk 2:16). Låt oss tillåta oss att utmanas i kväll av Jesus, och låta honom kalla oss till sig. Låt oss gå till honom med förtroende, från vår marginalisering, från våra egna begränsningar, våra synder. Låt oss beröras av ömheten som räddar oss. Låt oss gå nära Gud som kommer nära oss, låt oss stanna upp för att titta på krubban, och föreställa oss Jesu födelse: ljuset, freden, den yttersta fattigdomen, och avvisandet. Låt oss gå till födelsescenen med herdarna, och bära fram allt det vi är till Jesus, våra begränsningar och våra oläkta sår. Då kommer vi, i Jesus, kunna njuta av smaken av den sanna julandan: skönheten av att vara älskade av Gud. Med Maria och Josef stannar vi inför krubban, inför Jesus som är född som bröd för vårt liv. När vi begrundar hans ödmjuka och oändlig kärlek, låt oss helt enkelt säga till honom: tack, tack för att du har gjort allt detta för mig.

 








All the contents on this site are copyrighted ©.