2016-12-15 12:01:00

Hela påven katekes - Det kristna hoppet – 2. Jesaja 52 “Härligt är att höra budbäraren"


Påven Franciskus har valt det kristna hoppet som tema på sin trosundervisning under onsdagarnas allmänna audienser. Onsdagen den 14 december talade påven om hoppet i frälsningsbudskapet. Här följer hela påvens katekes översatt av Olof Brandt.

161214 Det kristna hoppet – 2. Jesaja 52: “Härligt är att höra budbärarens steg, han som bär bud om freden”

Vi närmar oss julen, och än en gång är det profeten Jesaja som hjälper oss att öppna oss för hoppet och ta emot den glada nyheten att frälsningen kommer.

Jesajas 52:a kapitel börjar med en uppmaning till Jerusalem att vakna, att kasta av sig damm och kedjor och att klä sig i sina vackraste dräkter, för Herren har kommit för att befria sitt folk (vers 1-13). Han tillägger: ”Mitt folk skall få lära känna mitt namn, den dagen skall de inse att jag är den som talar. Jag är här” (vers 6).

När Gud säger “jag är här” sammanfattar det hela hans vilja att rädda oss och stå oss nära, och Jerusalem svarar med en glädjefylld sång, enligt profetens uppmaning. Det är ett viktigt historiskt ögonblick. Det är slutet på exilen i Babylon, det är Israels chans att återfinna Gud och att i tron återfinna sig själv. Herren kommer nära, och det lilla folk som är kvar efter exilen och som har motstått i tron under exilen, som har tagit sig igenom krisen och har fortsatt tro och hoppas också mitt i mörkret, det skall få se Guds under.

Här fogar profeten in en jublande sång:

Härligt är att höra budbärarens steg

när han kommer över bergen,

han som bär bud om seger,

som ropar ut goda nyheter,

bär bud om räddning

och säger till Sion:

”Din Gud är konung!”

[…]

Brist ut i jubel, Jerusalems ruiner,

Herren tröstar sitt folk

och friköper Jerusalem.

Herren visar sin makt och helighet

inför alla folk,

hela jorden skall se

hur vår Gud räddar oss (Jes 52:7,9-10)

Vi skall reflektera en stund över dessa Jesajas ord. De syftar på fredens underverk och gör det på ett alldeles särskilt sätt genom att inte fästa blicken på budbäraren utan på hans fötter och snabba steg: “Härligt är att höra budbärarens steg när han kommer över bergen..”

Det låter som brudgummen i Höga visan som rusar till sin älskade: “Där är han, han springer över bergen, dansar fram över höjderna” (Höga v 2:8). Så springer också fredens budbärare som kommer med den glada nyheten om befrielse och räddning och förkunnar att Gud härskar.

Gud har inte övergett sitt folk och har inte låtit sig besegras av det onda, för han är trofast, och hans nåd är större än synden. Detta måste vi lära oss, för vi är envisa och lär oss det inte. Men vem är störst, Gud eller synden? Det är Gud? Och vem vinner till sist? Gud eller synden? Gud. Han förmår besegra också den största och mest skamliga synd, den värsta av alla synder. Med vilket vapen besegrar Gud synden? Med kärlek! Det betyder att ”Gud härskar”; dessa ord beskriver tron på Herren vars makt sänker sig ned till mänskligheten för att ge barmhärighet och befria människan från det som i henne har vanställt den vackra bilden av Gud, för när vi är i synd är bilden av Gud vanställd. All denna kärlek skall fullbordas av det rike som upprättas av Jesus, det rike av förlåtelse och fred som vi firar på julen och som förverkligas en gång för alla i påsken. Julens största glädje är denna inre fridfulla glädje: Herren har utplånat mina synder, Herren har förlåtit mig, Herren har förbarmat sig över mig, han har kommit för att rädda mig. Detta är julens glädje!

Bröder och systrar, detta är skälen till vårt hopp. När allt verkar vara slut, inför allt det negativa vi ser, blir tron mödosam och vi frestas säga att ingenting längre har någon mening. I stället kommer denna vackra nyhet som bärs av snabba fötter: Gud kommer för att göra något nytt, för att upprätta ett rike av fred; Gud har sträckt ut sin starka arm och kommer med frihet och tröst. Det onda skall inte segra för alltid, det finns ett slut på smärtan. Förtvivlan är besegrad för Gud är bland oss.

Också vi uppmanas att vakna litet grann, så som profeten säger till Jerusalem; vi är kallade att bli hoppets män och kvinnor och samarbeta med detta annalkande rike av ljus som är till för alla, hoppets män och kvinnor. Det är illa när vi finner en kristen som har förlorat hoppet. ”Jag hoppas inte längre på något, allt är över för mig”: så säger en kristen som inte förmår se horisonter av hopp och som framför sitt hjärta bara ser en mur. Men Gud förstör dessa murar med sin förlåtelse! Och därför måste vi be att Gud varje dag skall ge oss hopp och att han skall ge den till alla, det hopp som föds när vi ser Gud i krubban i Betlehem. Den glada nyhetens budskap som anförtrotts oss är brådskande, också vi måste springa som budbäraren på berget för världen kan inte vänta, mänskligheten hungrar och törstar efter rättvisa, sanning och fred.

Och när de ser det lilla barnet i Betlehem skall de små få veta att löftet har uppfyllts, att budskapet har förverkligats. I ett nyfött barn, som behöver allt, som lindats och lagts i en krubba, finns hela makten hos Gud som frälser. Julen är en dag då man skall öppna sitt hjärta: man måste öppna hjärtat för all denna litenhet som finns i det barnet och inför allt det underbara. Det är julens under, som vi förbereder oss för, med hopp i denna adventstid. Det är överraskningen i att Gud är ett barn, att Gud är fattig, att Gud är svag, en Gud som överger sin storhet för att komma nära var och en av oss. 








All the contents on this site are copyrighted ©.