2016-12-15 15:17:00

Barmhärtighetsgärningarna: 14. Be för levande och döda


I vår serie om barmhärtighetsgärningarna har vi nu kommit fram till den sista delen. Den sjunde och sista utav de andliga barmhärtighetsgärningarna är att be för levande och döda. Att be för andra är den bästa hjälp som vi någonsin kan ge dem. I sin allmänna audiens den 12 september 2012 sa påven Benedictus XVI: ”Vi kan vara fast förvissade om att det inte finns något sådant som en överflödig eller en värdelös bön. Inga böner går förlorade.” Påven Franciskus fortsatte på samma spår som sin företrädare, när han under sin Angelus den 24 juli 2016 sa: ”Gud vet våra behov bättre än någon av oss själva vet men han vill ändå att vi djärvt och ihärdigt skall bära fram dem inför honom, för det är på så sätt som vi deltar i hans frälsningsverk. Bönen är det första och främsta arbetsredskapet som vi har! Att ihärdigt be Gud om något handlar inte om att övertala honom, utan tjänar till att styrka vår tro och vårt tålamod genom vilka vi tillsammans med Gud kämpar för allt det som verkligen är viktigt och som är nödvändigt. Vi är två i bönen: Gud och jag kämpar tillsammans för det som är viktigt!”

All bön sker alltid på Guds initiativ, eftersom han är den som har älskat oss först.

I Evangelierna berättar evangelisterna ofta om att Jesus ber. Han ber bland annat innan han inleder sitt offentliga ämbete, innan han väljer ut sina apostlar, vid sitt dop och inför och under sitt lidande och död på korset. Jesus lär även sina lärjungar att be genom att ge dem den allra viktigaste kristna bönen – Fader Vår (Matt 6:9-13). Lite senare så förklarar Kristus även för sina lärjungar om hur viktig tron är för vår bön. ”Sannerligen, om ni har tro så stor som ett senapskorn kan ni säga till det här berget: Flytta dig dit bort, och det kommer att flytta sig. Ingenting blir omöjligt för er” (Matt 17:20). Jesus ber även för sina lärjungar i sin översteprästerliga förbön i slutet av Johannesevangeliet. ”Fader,” ber Jesus, ”Jag vill att de som du har gett mig skall vara med mig där jag är, för att de skall få se min härlighet, den som du har gett mig, eftersom du har älskat mig redan före världens skapelse. Rättfärdige Fader, världen känner dig inte, men jag känner dig, och de har förstått att du har sänt mig. [...] Den kärlek som du har älskat mig med skall vara i dem, och jag i dem” (Joh 17:24-26). Bönen förenar oss alltså med Fadern, genom Kristus och hans frälsningsverk för att vi ska få del utav hans liv. När vi som tillhör Kyrkan, Kristi kropp, ber så får vi alltså träda in i Faderns och Sonens eviga gemenskap.

Så hur kan vi på ett konkret sätt bli bättre på att be för de levande och för de döda? Vi kan börja med att göra en lista över människor som vi vet har det svårt, och sedan nämna dem vid namn i vår bön varje dag. Varje månad kan vi sedan uppdatera vår lista allt efter behoven bland människorna som vi möter. När vi talar med människor som berättar att de har de svårt så kan vi alltid lova att be för dem. Vi kan be en präst att säga Mässan för en älskad person som har lämnat det jordiska livet och vi kan särskilt be rosenkransen för vår familj och våra vänner. Dessutom kan vi i vårt dagliga liv förneka oss små saker som botgöring, eller kanske göra en vallfärd till en pilgrimsort, och sedan be att den nåd som Gud ger oss genom denna bön ska ges till någon som vi älskar.

Det är lämpligt att ordna ”att be för levande och döda” som den sista utav de fjorton barmhärtighetsgärningarna. Denna barmhärtighetsgärning kan nämligen ses som en förening eller en fullbordan utav alla de andra. I de situationer där vi känner oss maktlösa inför mänsklighetens lidande så kan vi alltid, alltid be. Vi påminns om den helige Ignatius av Loyolas ord: ”Be som om allt berodde på Gud och arbeta som om allt berodde på er själva” (Katolska Kyrkans Katekes, 2834).








All the contents on this site are copyrighted ©.