sociala nätverk:

RSS:

App:

Vatikanradion

Påvens och Kyrkans röst i dialog med världen

Språk:

Fokus \ Katolsk tanke

Barmhärtighetsgärningarna: 13. Begrava de döda

Barmhärtighetsgärningarna- Begrava de döda - ANSA

15/12/2016 15:12

”De utgjuter deras blod som vatten runt om Jerusalem, ingen begraver dem”. Så lyder Ps 79:3. I Israels så sågs det som något fruktansvärt att inte få en ordentlig begravning och det var så allvarligt så att hotet om att inte få en riktigt begravning användes som en varning för att få onda människor att vända om till Gud (t.ex. 1 Kung 14:11-13, Jer 22:18-19). Mot den bakgrunden förstår vi än mer hur betydelsefull den sjunde och sista av de kroppsliga barmhärtighetsgärningarna – att begrava de döda – anses vara.

I bland annat Tobits bok så framhålls hans omsorg om att begrava de döda som ett tecken på en mans fromhet. Precis när Tobit ska påbörja sin middag så kommer hans son Tobias hem och berättar att en man ligger mördad på stadens torg. ”Jag for upp, gick från måltiden utan att ha smakat på den och hämtade den döde från den öppna platsen,” berättar Tobit. ”Jag lade honom i ett skjul i väntan på att solen skulle gå ner, så att jag kunde begrava honom. Så gick jag hem igen, badade mig och åt min mat med sorg och jag tänkte på de ord som profeten Amos uttalade om Betel: Era fester skall vändas i sorg och alla era sånger i klagan. Och jag grät. När solen hade gått ner gick jag ut och grävde en grav, där jag lade den döde” (Tob 2:3-7).

I det Nya Testamentet läser vi om hur kärleksfullt som kvinnorna förbereder Jesu begravning genom att ”göra i ordning välluktande kryddor och oljor” (Luk 23:56). Tidigt i gryningen beger de sig sedan till graven, och möts där av den bortrullade stenen. Precis denna händelse förklarar för oss varför det i den kristna traditionen är så viktigt att visa omsorg om de avlidna. Den helige kyrkoläraren Thomas av Aquino skriver, ”Genom att Kristus uppstod från graven så gav han hopp till dem som är i graven om att de ska uppstå igen tillsammans med honom, precis som vi läser i Joh 5:25-28” (Summa Theologiae, II-II, q. 32, a. 2, ad. 1). Där säger Jesus: ”Sannerligen, jag säger er, den stund kommer, ja, den är redan här, då de döda skall höra Guds Sons röst och de som hör den skall få liv. Ty liksom Fadern äger liv så har han också låtit Sonen äga liv, och han har gett honom makt att hålla dom, eftersom han är Människosonen” (Joh 5:25-28).

I det här sammanhanget är det även intressant att nämna kremering, eftersom kroppens uppståndelse är en central dogma i vår tro. Troskongregationen och den Kanoniska Rätten (nr 1176) säger att även om man traditionellt sätt fortfarande föredrar jordbegravningar så är även kremering godtagbart såvida det är personens val och det inte görs utav uttryckligt icke-kristna motiv.

Nuförtiden, när de flesta dör på ett sjukhus eller på ett äldreboende, så är sannolikheten inte särskilt stor att vi själva konkret kommer att vara med och ”begrava de döda”, såvida det inte är något som ingår i vårt yrke. Men den sjunde kroppsliga barmhärtighetsgärningen förblir ständigt aktuell, även om den kanske finner lite andra uttryck i vår tid. Först och främst är det viktigt att vi förblir vid de döendes sida. Att vi håller deras hand, ber Rosenkransen för dem och försäkrar oss om att de får möjligheten att ta emot Sakramenten. Vi kan sedan se till att de får en ordentlig begravning, och att vi verkligen tar oss tid att gå på våra vänners och släktingars begravningar är ett viktigt, starkt och konkret tecken på vår kärlek för dem. Ett annat sätt att utföra den sjunde kroppsliga barmhärtighetsgärningen, och som vi inte får glömma bort, handlar om att ta hand om den avlidnes familj och släktingar. Kanske komma förbi deras hus med god och hälsosam hemlagad mat? Vi kan även skicka ett brev med våra kondoleanser eller bara att finnas där som goda vänner, och låta deras sorg får ta den tid som den tar. Många människor har även den underbara vanan att varje dag be för de döda. Vi får heller aldrig glömma att det allra vackraste som vi kan göra för någon som har dött är att ombesörja att den heliga Mässan sägs för dem.

Runt omkring oss i samhället ser vi även hur det som den helige Johannes Paulus II kallade för ”dödens kultur” breder ut sig allt mer. Därför är det viktigt att vi gör allt vi förmår för att värna om det mänskliga livet. Kanske kan vi hitta något sätt att hjälpa gravida kvinnor som befinner sig i svåra situationer att våga behålla sina barn, istället för att låta sig luras av dagens idéer om att en abort skulle lösa allt? Vi kan även arbeta för alla människors rätt till en naturlig död, genom att aktivt fortsätta att arbeta för livets värdighet och mot en legalisering av så kallad aktiv dödshjälp i vårt land. Kanske sker detta genom att vi skriver en insändare i vår lokaltidning, men det allra viktigaste är att vi verkligen talar med våra vänner och familjemedlemmar om att alla människor är skapade till Guds avbild, älskade och ovärderliga.

Genom att utföra alla dessa sju kroppsliga barmhärtighetsgärningar – att ge mat åt de hungriga, ge dryck åt de törstiga, klä de nakna, skydda de hemlösa, besöka de sjuka, besöka de fängslade och begrava de döda, så får vi vara med och sprida Guds barmhärtighet i världen och ge alla de människor vi möter en möjlighet att få erfara Faderns barmhärtiga omfamning. Och en dag, efter att vi själva har dött och fått uppstå tillsammans med Kristus, så kommer vi att få höra Jesu ord: ”Kom, ni som har fått min Faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, de har ni gjort för mig” (Matt 25:33, 40). 

15/12/2016 15:12