Hela påvens katekes - Barmhärtighet 38. Be till Gud för levande och döda

Under det extraordinära jubelåret har påven Franciskus fokuserat sin trosundervisning på den gudomliga Barmhärtigheten. Under den sista katekesen onsdagen den 30 november talade påven om den sista barmhärtighetsgärningen. Här följer hela påvens katekes översatt av Olof Brandt.

38. Be till Gud för levande och döda

Med dagens katekes avslutar vi den serie som ägnats åt barmhärtigheten. Katekeserna tar slut, men barmhärtigheten måste fortsätta! Låt oss tacka Herren för allt detta och låt oss bevara det i vårt hjärta som tröst och uppmuntran.

Den sista andliga barmhärtighetsgärningen är att be för levande och döda. Vi kan koppla den till den sista kroppsliga barmhärtighetsgärningen som är att begrava de döda. Det sistnämnda kan verka konstigt, men i somliga delar av världen som drabbats av krig och där bomber sprider rädsla och skördar oskyldiga offer dag och natt, där är denna barmhärtighetsgärning sorgligt aktuell. Bibeln berättar om en vacker förebild: den gamle Tobit, som riskerade livet för att begrava de döda trots kungens förbud (jfr Tob 1:17-19; 2:2-4). Än idag finns det människor som riskerar livet för krigets offer. Därför är denna barmhärtighetsgärning inte långt från vår vardagliga tillvaro. Den för tanken till vad som hände på långfredagen, då jungfru Maria  stod vid Jesu kors tillsammans med Johannes och några kvinnor. Efter hans död kom Josef från Arimataia, en rik man, som var medlem av Sanhedrin men blivit Jesu lärjunge, och erbjöd sin nya grav, som var uthuggen i klippan, för Jesu begravning. Han gick personligen till Pilatus och bad om Jesu kropp. Det var en verklig barmhärtighetsgärning som han utförde med stort mod (jfr Matt 27:57-60). För de kristna är begravingen en gärning av medmänsklighet men också av stor tro. Vi lägger våra käras kropp i graven i hopp om deras uppståndelse (jfr 1 Kor 15:1-34). Det är en rit som fortfarande är stark och djupt känd bland folket, särskilt i november månad som ägnas åt minnet av de avlidna och åt förbön för dem.

Att be för de avlidna är först och främst ett uttryck för tacksamhet för det vittnesbörd de efterlämnat och det goda de gjort. Det är att tacka Herren för att ha gett oss dem och deras kärlek och vänskap. Kyrkan ber för de avlidna särskilt under den mässan. Då säger prästen: “Herre, kom även ihåg dina tjänare och tjänarinnor som tecknade med trons insegel gått före oss och nu insomnat i din frid. Herre, led dem och alla som vilar i Kristus in i ljusets och fridens boning” (Första eukaristiska bönen). En enkel hågkomst som ändå är verkningsfull och betydelsefull för den anförtror våra kära åt Guds barmhärtighet. Vi ber med kristet hopp att de skall vara med Honom i paradiset i väntan på att mötas igen i det kärleksmysterium som vi inte förstår, men som vi vet är sant för det är ett löfte som Jesus gett oss. Vi skall alla återuppstå och vi skall alla vara tillsammans med Jesus för alltid.

Åminnelsen av de avlidna kristna skall inte göra att vi glömmer att be för de levande, som står inför livets prövningar tillsammans med oss varje dag. Att denna bön är nödvändig blir ännu tydligare i ljuset av trosbekännelse som säger: ”jag tror på de heligas gemenskap”. Det är mysteriet som uttrycker skönheten i den barmhärtighet som Jesus har uppenbarat för oss. De heligas gemenskap visar nämligen att vi alla är djupt försjunkna i Guds liv och lever i hans kärlek. Vi är alla, levande och döda, i gemenskap, som en enhet: enda i gemenskapen av dem som mottagit dopet, och som närts av Kristi kropp och är del av Guds stora famili. Vi är alla en och samma enade familj. Därför ber vi för varandra.

Det finns många olika sätt att be för vår nästa. De går alla bra för Gud om vi gör det med hjärtat. Jag tänker särskilt på mammor och pappor som välsignar sina barn morgon och kväll. Denna sedvana finns ännu i många familjer. Att välsigna sitt barn är en bön. Jag tänker på bönen för sjuka, när vi besöker dem och ber för dem; på tyst förbön, ibland med tårar, i många svåra situationer som vi ber för. Igår kom en god man till mässan i Santa Marta, en företagare. Denne unge man måste stänga sin fabrik på grund av krisen och han sade gråtande: “Jag vill inte lämna över femtio familjer utan arbete. Jag skulle kunna gå i konkurs, då kan jag gå hem med mina pengar, men mitt hjärta skulle gråta hela livet för dessa femtio familjer””. Det är en god kristen, som ber med sina gärningar. Han kom till mässan för att be att Herren skulle ge honom en utväg, inte bara för honom utan för de femtio familjerna. Detta är en man som vet hur man ber, med hjärtat och med hjärningar, som vet hur man ber för sin nästa. Det är en svår situation. Och han söker inte den enklaste utvägen: “de får klara sig själva”. Detta är en kristen. Det finns nog många sådana idag, i denna stund då många människor lider av brist på arbete. Jag tänker också på hur viktigt det är att tacka för en glad nyhet som gäller en vän, en släkting, en kollega: “Tack, herre, för denna glada nyhet!” Att tacka Herren när det går bra,. Ibland är det som Paulus säger, “ Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord” (Rom 8:26). Det är Anden som ber i oss. Låt oss därför öppna vårt hjärta så att den Heliga Anden kan se vår djupaste längtan, rena den och fullborda den. Men för oss och andra skall vi alltid be att Guds vilja skall ske, som i Fader vår, för hans vilja är säkert det bästa, det goda från en Fader som aldrig överger oss: be och låta den Heliga Anden be i oss. Detta är viktigt här i livet: att be i tacksägelse, att lovprisa Gud, be om något, gråta när det är svårt, som den där mannen. Men hjärtat måste alltid vara öppet för Anden för att den skall be i oss, med oss och för oss.

Som avslutning på dessa katekeser kan vi lova att be för varandra för att de kroppsliga och andliga barmhärtighetsgärningarna allt mer skall bli vår livsstil. Här avslutar vi katekeserna. Vi har gått igenom de fjorton barmhärtighetgärningarna men barmhärtigheten förtsätter, och vi måste utöva den på dessa fjorton sätt.