Hela påvens katekes - 35. Besöka sjuka och fängslade

Under det extraordinära jubelåret fokuserar påven Franciskus sin trosundervisning på den gudomliga Barmhärtigheten. Onsdagen den 9:e november talade påven om barmhärtighetsgärningen att besöka sjuka och fängslade. Här följer hela påvens katekes översatt av Olof Brandt.

35. Besöka sjuka och fängslade

Under de tre åren av Jesu offentliga verksamhet träffade han människor hela tiden. Bland dem intog de sjuka en särskild plats. Evangelierna berättar om många av dessa möten. Den lame, den blinde, den spetälske, den besatte, epileptikern, och oräkneliga sjuka av alla slag... Jesus närmade sig var och en av dem och botade dem med sin närvaro och sin mäktiga botarkraft. Därför är en av de viktigaste barmhärtighetsgärningarna den att besöka och hjälpa sjuka.

Tillsammans med den kan vi också nämna den som handlar om att vara nära människor som sitter i fängelse. Både sjuka och fängslagde människor lever med begränsad frihet. Och det är just när den saknas som vi inser hur dyrbar den är. Jesus har gett oss möjligheten att vara fria trots sjukdomens och ofrihetens begränsningar. Han har erbjudet oss den frihet som kommer av mötet med honom och av den nya mening som detta möte ger vårt personliga tillstånd.

Med dessa barmhärtighetsgärningar inbjuder Herren oss att göra något djupt medmänskligt: att dela. Den som är sjuk känner sig ofta ensam. Vi kan inte dölja det faktum att särskilt nuförtiden är det just när man är sjuk som man får erfara den djupaste ensamheten i livet. Ett besök kan göra att den sjuke känner sig mindre ensam, och litet sällskap är en utmärkt medicin. Ett leende, en smekning, ett handslag är enkla gester men viktiga för den som känner sig övergiven. Många människor ägnar sig åt att besöka sjuka på sjukhus och i hemmen. Det är ett obetalbart frivilligarbete. När det görs i Herrens namn blir det också ett vältaligt och verksamt uttryck för barmhärtighet. Låt oss inte lämna de sjuka ensamma! Låt oss inte hindra dem från att finna lindring och oss att berikas av närheten till den som lider. Sjukhusen är ett slags “lidandets katedraler”, men där ser man också kraften hos nästankärleken som stöttar och känner medlidande.

I detta sammanhang tänker jag också på dem som sitter i fängelse. Jesus har inte glömt bort dem heller. När han räknar upp besök hos fängslade bland barmhärtighetsgärningarna vill han först och främst inbjuda oss att inte döma någon. Den som sitter i fängelse gör det förstås för efter att inte ha respekterat lagen och samlevnaden och avtjänar därför sitt straff i fängelse. Men vad en fängslad än kan ha gjort är han eller hon alltid älskad av Gud. Vem kan träda in i den fängslades samvetes inre för att förstå vad den människan känner? Vem kan förstå dess lidande och ånger? Det är lätt att två sina händer och säga att den människan har gjort fel. En kristen är i stället kallad att hjälpa den som gjort fel att förstå det onda som han eller hon har gjort och på nytt bli sig själv. Bristen på frihet är säkert en av de största berövningarna för en människa. Om man till det lägger de ofta omänskliga omständigheter i vilka dessa människor tvingas leva, blir det något som provocerar en kristen att göra vad man kan för att återge dessa människor värdighet.

Att besöka fängslade är en barmhärtighetsgärning som idag blir särskilt betydelsefull på grund av de olika former av missbruk av rättsväsendet som vi utsätts för. Därför skall ingen peka finger åt någon annan. I stället skall vi alla göra oss till barmhärtighetens redskap i en inställning av delande och respekt. Jag tänker ofta på de fängslade och bär dem i mitt hjärta. Jag undrar vad som har lett dem till att begå brott och hur de har kunnat ge efter för det ondas olika former. Men tillsammans med dessa tankar känner jag att de alla behöver närhet och ömhet, för Guds barmhärtighet utför under. Jag har sett många tårar strömma ned för kinderna på fångar som kanske aldrig gråtit tidigare, bara för att de känt sig mottagna och älskade.

Och så skall vi inte glömma att också Jesus och apostlarna har suttit i fängelse. I passionsberättelserna får vi veta vilka lidanden som Herren utsatts för: han greps, fördes bort som en brottsling, hånades, pryglades, kröntes med törne... Han, den ende oskuldsfulle! Och också Petrus och Paulus har suttit i fängelse (jfr Apg 12:5; Fil 1:12-17). Förra söndagen firades de fängslades jubelårsfirande, och på eftermiddagen fick jag besök av en grupp fångar från Padua. Jag frågade dem vad de skulle göra dagen därpå innan de återvände till Padua. De sade: “Vi skall besöka det Mamertinska fängelset för att dela Paulus’ erfarenhet”. Det var underbart att höra. Dessa fångar ville besöka Paulus i fängelset. Och också där, i fängelset, bad och evangeliserade de. Det är en gripande berättelse om Paulus fångenskap i Apostlagärnngarna. Han kände sig ensam och ville att någon av hans vänner skulle besöka honom (jfr 2 Tim 4:9-15). Han kände sig ensam för de allra flesta hade lämnat honom ensam... den store Paulus.

Dessa barmhärtighetsgärningar är alltså urgamla och ändå ständigt aktuella. Jesus lämnade vad han höll på med för att besöka Petrus svärmor: en urgammal gärning av nästankärlek. Jesus gjorde den. Låt oss inte gripas av likgiltighet, låt oss i stället bli Guds barmhärtighets redskap. Vi kan alla vara Guds barmhärtighets redskap och det kommer att hjälpa oss själva mer än andra för barmhärtigheten går genom en gärning, ett ord, ett besök, och denna barmhärtighet är en gärning som återger glädje och värdighet åt den som förlorat dem.