2016-11-10 13:11:00

Påven varnar för tre falska modeller i strävan mot kristen enhet


På torsdagen tog påven Franciskus emot det Påvliga rådet för främjandet av Kristen Enhet, som i dagarna är samlat för sitt plenarmöte, i Vatikanen, under temat "kristen enhet: vilken modell för full gemenskap".

Påven påpekade att han under det senaste året  har erfarit flera viktiga ekumeniska möten, både här i Rom och under sina resor, och att var och ett av dessa möten har varit en källa till tröst för honom, då han har upplevt att det finns en intensiv längtan efter enhet.

”Som biskop av Rom och Petri efterföljare, är jag medveten om det ansvar som anförtrotts mig av Herren”, sa påven. ”De kristnas enhet är en av mina största bekymmer, och jag ber alla döpta att dela det med mig.”

”Vi vill ha enhet för att vi vill ha Jesus, vi vill leva enheten för att vi vill följa Kristus…. Det räcker inte att vara överens i förståelsen av evangeliet, det är nödvändigt att alla troende är förenade med Kristus och i Kristus, att vi omvänder oss och konformeras i honom, och så växer i gemenskap sinsemellan.”

I sitt tal talade påven därför om tre falska motsägelsefulla modeller för enhet: enheten är inte resultatet av våra mänskliga insatser, enhet är inte likformighet, enhet uppnås inte av att absorbera.

”För det första är enheten inte resultatet av våra mänskliga insatser eller en produkt av kyrklig diplomati - det är en gåva från ovan. Vår uppgift är att ta emot denna gåva och göra det synligt för alla. Ur denna synvinkel, är enheten snarare en vandring än ett mål. En vandring med en egen rytm, förseningar acceleration och pauser, som kräver tålamod uthållighet och engagemang. Man är öppen för enhetens gåva om man

väljer att börja vandra vägen mot ett mål som i dag kan tyckas vara ganska avlägset. Under vandringens gång kan man då erfara enheten som man skymtar men som inte uppnåtts.”

”Det som förenar alla kristna är insikten av att vara syndare, och samtidigt vetskapen om att vara föremål för Guds oändliga barmhärtighet, som uppenbarats för oss genom Jesus Kristus.”

Alla de teologiska och ecklesiologiska skillnaderna som fortfarande skiljer kristna åt kan bara överträffas längs denna väg, utan att vi nu vet hur och när.

För det andra är enhet inte likformighet. De olika teologiska, liturgiska, andliga och kanoniska traditionerna som har utvecklats i den kristna världen, är en tillgång när de verkligen rotade i den apostoliska traditionen och inte ett hot mot kyrkans enhet… Den Helige Ande uppmanar oss att leva den andliga mångfalden i kyrkans gemenskap. Det är ekumeniska uppgift är att respektera den legitima mångfalden och att övervinna de skillnader som är oförsonliga med enheten Gud ber om. Skillnaderna får inte paralysera oss, utan mana oss att finna framgångsrika sätt att ta itu med dessa hinder.”

Slutligen nå man inte enhet genom att absorbera. Den kristna enheten bygger inte på en ekumenik som backar eller som tolererar proselytism. Det är snarare ett gift för den ekumeniska vandringen.. Ekumeniken är sann när den är förmögen att flytta fokus från sig själv, från de egna argumenten och formuleringarna, till Guds ord som kräver att man lyssnar till det, accepterar det och vittnar om det i världen. I detta är olika kristna samfund inte kallade att konkurrera utan att samarbeta.

Påven Franciskus avslutade med att säga att: ”Mitt senaste besök i Lund påminde mig om hur aktuell den ekumeniska principen är, som formulerades redan 1952 av Kyrkornas ekumeniska råd. "Gör allt tillsammans, utom i de fall där djupa övertygelser kräver att man agerar självständigt."








All the contents on this site are copyrighted ©.