Hela påvens jubelårskatekes - Barmhärtighet och dialog

Under det extraordinära jubelåret fokuserar påven Franciskus sin trosundervisning på den gudomliga Barmhärtigheten. Lördagen den 22 oktober på jubelårsaudiensen fokuserade påven på barmhärtighet och dialog. Här följer hela påvens katekes översatt av Olof Brandt.

Barmhärtighet och dialog

Det stycke i Johannesevangeliet som vi har lyssnat till (jfr 4:6-15) berättar om Jesu möte med en samarisk kvinna. Det som slår oss i detta möte är den intensiva dialogen mellan kvinnan och Jesus. Det låter oss idag betona en viktig sida av barmhärtigheten, som är just dialogen.

Dialog låter människor lära känna varandra och förstå varandras behov. Framför allt är den ett tecken på stor respekt, för i en dialog är man i en inställning av lyssnande där man kan uppfatta samtalspartnerns bästa sidor. Sedan är dialog också ett uttryck för nästankärlek, för utan att ignorera olikheter hjälper dialogen oss att söka och dela det gemensamma goda. Dessutom bjuder dialogen oss att se den andre som en gåva från Gud som talar till oss och ber om att bli erkänd.

Ofta möter vi inte våra medmänniskor fast vi lever sida vid sida, särskilt när vi låter vår inställning gå ut över deras. Vi för ingen dialog när vi inte lyssnar tillräckligt, eller när vi ofta avbryta den andre för att visa att vi har rätt. Ofta när vi lyssnar på någon avbryter vi och säger: ”Nej! Nej! Så är det inte!” och låter inte den andre tala färdigt för att förklara vad han eller hon menade. Och det förhindar dialog. Det är aggression. Sann dialog behöver stunder av tystnad där man kan uppfatta Guds närvaros gåva i vårt medmänniska.

Kära bröder och systar, dialog hjälper människor att göra sina relationer mänskligare och att övervinna oenighet. Det behövs mycket dialog i våra familjer, och många frågor skulle kunna lösas mycket enklare om man lyssnar till varandra. Så är det också i relationen mellan man och hustru och mellan föräldrar och barn. Stor hjälp kan också komma av dialog mellan lärare och elever, eller mellan chefer och arbetare, för att förstå hur arbetet skall organiseras på bästa sätt.

Också kyrkan lever i dialog med män och kvinnor i alla tider för att förstå de behov som finns i varje människas hjärta och för att bidra till att förverkliga det gemensamma goda. Låt oss tänka på skapelsens stora gåva och på det ansvar vi alla har för att värna om vårt gemensamma hem. Det är oundvikligt att föra en dialog om en så viktig fråga. Låt oss tänka på dialog mellan religioner för att upptäcka den djupa sanningen om deras uppdrag bland människorna och för att bidra till att bygga fred och ett nätverk av respekt och broderskap (jfr encyklikan Laudato si’, 201).

Avslutningsvis: alla former av dialog är uttryck för Guds kärleks stora behov av att gå alla till mötes och så ett frö av sin godhet i var och en för att de skall kunna medverka med hans skaparverk. Dialog river splittringens och oenighetens murar. Den skapar broar av kommunikation och låter ingen isolera sig eller stänga in sig i sin egen lilla värd. Glöm inte detta: dialog är att lyssna till vad den andre säger till mig, och att med mildhet säga vad jag själv tänker. Om man gör det blir familjen, kvarteret och arbetsplatsen bättre. Men om jag inte låter den andre säga allt vad han eller hon har i hjärtat och börjar skrika – idag skriks det mycket – då går det illa med relationen oss emellan, det går illa med relationen mellan man och hustru och mellan föräldrar och barn. Man måste lyssna, förklara, med mildhet, inte skälla på varandra, inte skrika, utan ha ett öppet hjärta.

Jesus visste väl vad som fanns i den samariska kvinnans hjärta. Hon var en stor syndare. Ändå lät han henne uttrycka sig, han lät henne tala till punkt, och trädde stegvis in i hennes livs mysterium. Denna undervisning gäller också för oss. Genom dialog kan vi låta tecknen på Guds barmhärtighet växa och göra dem till tecken på mottagande och respekt.