Hela påvens katekes - 31. Förlåtelsen på korset

Under det extraordinära jubelåret fokuserar påven Franciskus sin trosundervisning på den gudomliga Barmhärtigheten. Onsdagen den 28 september fokuserade påven på förlåtelsen på korset. Här följer hela påvens katekes översatt av Olof Brandt.

Förlåtelsen på korset (jfr Luk 23:39-43)

De ord som Jesus uttalar under sitt lidande finner sin höjdpunkt i förlåtelsen. Jesus förlåter: “Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör” (Luk 23:34). Det är inte bara ord, för de blir konkret handlig i förlåtelsen som erbjuds ”den gode rövaren” som hängde bredvid honom. Lukas berättar att två förbrytare korsfästes tillsammans med Jesus och som talar till honom med motsatta inställningar.

Den förste skymfar honom, så som hela folket skymfade honom, så som folkets ledare gör, men denne stackars man drivs av sin förtvivlan och säger: “Är inte du Messias? Hjälp då dig själv och oss” (Luk 23:39). Detta rop vittnar om människans ångest inför dödens mysterium och om den tragiska medvetenheten om att bara Gud kan vara ett befriande svar. Därför är det otänkbart att Messias, Guds utsände, kan hänga på korset utan att göra något för att rädda sig själv. Det förstod de inte. De förstod inte mysteriet i Jesu offer. För Jesus har räddat oss genom att stanna kvar på korset. Vi vet alla att det inte är lätt att ”stanna kvar på korset”, på våra små vardagskors. Men han stannade kvar på sitt stora kors, i detta stora lidande, och så räddade han oss. Där visade han sin allsmakt och där räddade han oss. Därför fullbordar han gåvan av sin kärlek och där springer vår frälsning fram för evigt. Genom att dö på korset, oskyldig mellan två förbrytare, visar han att Guds frälsning kan nå alla människor i alla omständigheter, också negativa och smärtsamma. Guds frälsning är för alla utan undantag. Den erbjuds alla. Därför är jubelåret en tid av nåd och barmhärtighet för alla, goda och onda, friska och lidande. Tänk på liknelsen där Jesus berättar om en mäktig mans sons bröllop. När de inbjudna inte ville komma, säger han till sina tjänare: ” Gå ut och ställ er där vägarna skiljs och bjud alla ni ser till bröllopet” (Matt 22:9). Vi är alla kallade, goda och onda. Kyrkan är inte bara till för de goda eller för dem som verkar goda eller menar sig vara goda. Kyrkan är till för alla, framför allt för de onda, för kyrkan är barmhärtighet. Och denna tid av nåd och barmhärtighet påminner oss om att inget kan skilja oss från Kristi kärlek! (jfr Rom 8:39). Den som ligger i en sjukhussäng, den som lever instängd i ett fängelse, de som är fångar i ett krig, säger jag: se till den korsfäste. Gud är med er, han är med er på korset och erbjuder sig som frälsare för oss alla. Till er som lider svårt säger jag, Jesus har korsfästs för er, för oss, för alla. Låt evangeliets kraft tränga in i ert hjärta och trösta er, ge er hopp och den innerliga vissheten att ingen är utesluten från hans förlåtelse. Ni kanske frågar: “Men den som har gjort de allra ondaste ting under sitt liv, kan han bli förlåten?” – ”Ja! Ingen är utesluten från Guds förlåtelse. Men man måste närma sig Jesus i ånger och med önskan att bli omfamnad av honom”.

Detta var den förste förbrytaren. Den andre är den så kallade ”gode rövaren”. Hans ord är en förunderlig förebild för ånger, en koncentrerad trosundervisning om hur man ber Jesus om förlåtelse. Först säger han till sin följeslagare: ” Är du inte ens rädd för Gud, du som har fått samma straff?” (Luk 23:40). Så betonar han vad som är ångerns utgångspunkt: gudsfruktan. Men inte rädsla för Gud, utan sonlig gudsfruktan, den respekt som vi är skyldiga Gud för att han är Gud. Det är en sonlig respekt för han är Fader. Den gode rövaren visar den grundläggande inställning som öppnar för förtröstan för Gud: medvetenheten om hans allsmakt och om hans gränslösa godhet. Det är denna förtroliga respekt som hjälper oss att göra plats för Gud och att anförtro oss åt hans barmhärtighet.

Sedan förklarar den gode rövaren att Jesus är oskyldig och bekänner öppet sin egen skuld: “Vi har dömts med rätta, vi får vad vi har förtjänat. Men han har inte gjort något ont” (Luk 23:41). Jesus är där på korset för att vara tillsammans med de skyldiga. Genom denna närhet erbjuder han dem frälsning. Det som är en skandal för ledarna och för de förste förbrytaren, för dem som var där och som skymfade Jesus, det är i stället grundvalen för hans tro. Så blir den gode rövaren ett vittne om nåden. Det otänkbara har hänt: Gud har hjälpt mig så mycket att han har dött på korset för mig. Denne mans själva tro är en frukt av Kristi nåd. Hans ögon betraktar i den korsfäste Guds kärlek till honom, en fattig syndare. Det är sant, har var en rövare, han hade tillbringat hela livet med att stjäla. Men till sist ångrade han vad han hade gjort och när han betraktade Jesus, som var så god och barmhärtig, lyckades han stjäla himlen: det är en duktig tjuv!

Till sist vänder sig den gode rövaren direkt till Jesus och ber om hans hjälp: ” Jesus, tänk på mig när du kommer med ditt rike”. Han tilltalar honom med hans namn, ”Jesus”, i förtroende, och bekänner så vad det namnet betyder: ”Herren räddar”: detta är vad namnet ”Jesus” betyder. Den mannen ber Jesus att minnas honom. Det ryms mycken ömhet och mänsklighet i detta uttryck. Det är människans behov av att inte bli övergiven, av att Gud alltid skall vara henne nära. På så sätt blir en dödsdömd en förebild för den kristne som anförtror sig åt Jesus.En dödsdömd är en förebild för oss, för människan, för en kristen som vänder sig till Jesus, och en förebild för kyrkan som i liturgin ofta åkallar Herren och säger: ”Kom ihåg.... Kom ihåg din kärlek…”.

Den gode rövaren talar i futurum: “när du kommer med ditt rike”, men Jesu svar låter inte vänta på sig; han talar i presens: “i dag skall du vara med mig i paradiset” (vers 43). I korsets stund når Kristi frälsning sin höjdpunkt; och hans löfte till den gode rövaren visar att hans uppdrag har fullbordats: att rädda syndare. I början av sin offentliga verksamhet, i synagogan i Nasaret, förkunnade Jesus “befrielse för de fångna” (Luk 4:18); i Jerico, i den offentlige syndaren Sackaios hus, sade han att “Människosonen – alltså han själv - har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det” (Luk 19:9). På korset bekräftar hans sista gärning att denna frälsningsplan har förverkligats. Från början till slutet har han uppenbarat sig som barmhärtighet, han har uppenbarat sig som Faderns kärleks slutgiltiga och oupprepliga människoblivande. Jesus är verkligen Faderns barmhärtighets ansikte. Och den gode rövaren tilltalade honom med hans namn: “Jesus”. Det är en kort åkallan, som vi alla kan göra ofta under dagen: “Jesus”. Helt enkelt ”Jesus”. Gör så under hela dagen.