Påven "Inte tabletter eller besusning, utan bön, i våra västa stunder"

Vad händer i våra hjärtan när en andlig ödslighet tar överhand? Det var kring denna fråga som påven Franciskus reflekterade under sin predikan i Sankta Martas kapell under mässan på tisdagen i Vatikanen. Påven betonade vikten av tystnad och bön för att övervinna de mörkaste stunder. I samband med den helige Vincent de Pauls högtid hade påven bjudit in Vincentsystrarna eller Barmhärtighetsdöttrarna som orden heter.

"Job hade problem, han hade förlorat allt." Påven Franciskus utgick ifrån dagens läsning ur Jobs bok, om hur Job förlorar allt, även sina barn. Han känner sig helt förlorad, men han förbannar inte Herren. Precis som profeten Jeremia som klagar inför Herren, men som aldrig förbannar honom:

"Denna andliga ödeläggelse är något som händer oss alla: den kan vara starkare, svagare ... Men att själen ödeläggs av mörker, hopplöshet, misstänksamhet, viljelöshet, utan förmågan att se slutet av tunneln, med omskakade hjärtan och tankar...  den andliga ödeläggelsen känns som om själen krossas: som om det är bättre att dö än att leva. ”Det är bättre att dö” är Jobs utbrott. Bättre att dö än att leva så här. Vi måste förstå vad som händer i vårt hjärta i detta tillstånd av djup desperation, när det nästan inte går att andas.

”Detta är den fråga vi måste ställa oss: ”Vad ska jag göra i mörka stunder, när jag drabbas av en familjetragedi, en sjukdom, något som sänker mig. En del tänker att lösningen är sömntabletter eller antidepressiva, för att fly från de faktiska omständigheterna, eller genom att berusa sig. Men det hjälper inte”, varnade påven. ”Dagens liturgi visar oss dock hur man handskas med denna andliga ödeläggelse, när vi sjunker in i hopplöshet:

I responsoriepsalmen Psaltarpsalmen 88 finns svaret: "Herre låt min bön nå fram”. I de stunderna måste vi be, precis som Job, som gråter dag och natt, tills Gud hör honom:

"Att be är att knacka på dörren, med styrka! "Herre mitt liv är fyllt av elände, jag står vid dödsrikets rand. Jag räknas till dem som lagts i graven, jag är en man som har mist sin kraft.” (Ps 88) Hur ofta känner vi oss inte maktlösa ... Det är då vi ska be. Herren lär oss hur man ber i dessa svåra stunder. "Herre, du har störtat mig ner i graven, i det mörkaste djupet. Tung vilar din vrede på mig…. Herre låt min bön nå fram” (Ps 88) Vi måste be i våra värsta stunder, de mörklaste, ödsligaste, mest förkrossade stunder. Då är vår bön är äkta.”

Jobs bok talar även om vännernas tystnad. Inför en person som lider, kan ord såra. Det som räknas är att vara nära, att visa närhet, men utan att prata:

"När en person lider, när en person befinner sig i en andlig ödeläggelse, bör du prata så lite som möjligt. Man hjälper då bäst med tystnad, närhet och bön  inför Fadern."

Påven Franciskus sammanfattade sina tre råd: att först och främst känna igen sitt inre stadium, att se vårt mörker och fråga oss varför. För det andra att be till Herren som psaltarpsalmen 88 i dagens liturgi lär oss. Och för det tredje, om jag närmar mig en person som befinner sig i djupt andligt lidande, så gör det i tystnad, med kärlek och närhet. Utan att prata som i slutändan inte hjälper, och som till och med kan göra skada.

"Vi ber till Herren om denna trefaldiga nåd: nåden att erkänna den andliga ödeläggelsen, nåden att be i svåra stunder och nåden att vara vid lidande människors sida med vår tystnad, kärlek och närhet.”