Hela påvens katekes - 28. Det är barmhärtigheten som räddar

Under det extraordinära jubelåret fokuserar påven Franciskus sin trosundervisning på den gudomliga Barmhärtigheten. Onsdagen den 7 september sa påven att det är Guds barmhärtighet som räddar oss. Här följer hela påvens katekes översatt av Olof Brandt.

 28. Det är barmhärtigheten som räddar (jfr Matt 11:2-6)

En berättelse i Matteusevangeliets elfte kapitel (11:2-6) syftar till att låta oss träda in allt djupare i Jesu mysterium för att uppfatta hans godhet och barmhärtighet. Johannes döparen sänder sina lärjungar till Jesus – Johannes satt i fängelse: för att ställa en klar och tydlig fråga till honom: ” Är du den som skall komma, eller skall vi vänta på någon annan?” (vers 3). För Döparen var det en mörk stund. Han väntade ivrigt på Messias och i sin förkunnelse hade han beskrivit honom med starka färger, som en domare som äntligen skulle upprätta Guds rike och rena sitt folk, belöna de goda och straffa de onda. Han predikade så här: “Redan är yxan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär god frukt skall huggas bort och kastas i elden” (Matt 3:10). Nu har Jesus inlett sitt offentliga uppdrag med en annan stil. Johannes lider för han befinner sig i ett dubbelt mörker: i fängelsecellens mörker, och i hjärtats mörker. Han förstår inte denna Jesu stil och vill veta om det verkligen är han som är Messias eller om han skall vänta på någon annan.

Vid första ögonkastet tycks Jesu svar inte motsvara Döparens fråga. Jesus säger nämligen: “Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser: att blinda ser och lama går, spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud. Salig är den som inte kommer på fall för min skull” (vers 4-6). Här blir Herrens Jesu avsikt tydlig. Han svarar att han är det konkreta redskapet för Faderns barmhärtighet, som går alla till mötes med tröst och räddning, och på så sätt uppenbarar han Guds dom. Blinda, halta, spetälska och döva återvinner sin värdighet och är inte längre uteslutna på grund av sin sjukdom. De döda står upp och de fattiga får ett glädjebud. Och detta sammanfattar Jesu gärning, som på så sätt gör Guds egen gärning synlig och påtaglig.

Det budskap som kyrkan får av denna berättelse om Jesu liv är klart och tydligt. Gud har inte sänt sin son till världen för att straffa syndarna eller för att förinta de ondsinta. De uppmanas istället att omvända sig för att de skall återfinna vägen hem när de ser tecknen på Guds godhet. Som psaltarpsalmen säger: “Om du lade synder på minnet, Herre, vem kunde då bestå? Men hos dig finns förlåtelse, och därför fruktar man dig” (Ps 130:3-4).

Den rättvisa som var mittpunkten i Döparens förkunnelse visar sig i Jesus först och främst som barmhärtighet. Döparens tvivel föregriper den förvirring som Jesus senare framkallar med sina gärningar och sina ord. Därför blir Jesu avslutande ord begripliga: ”Salig är den som inte kommer på fall för min skull” (vers 6). Jesus pekar på en alldeles särskild risk: om man kommer på fall på grund av hans barmhärtighetsgärningar betyder det att man har en felaktig bild av Messias. Saliga är i stället de som lovprisar Fadern som är i himlen inför Jesu gärningar och ord.

Jesu förmaning är ständigt aktuell. Också idag gör människan sig bilder av Gud som hindrar henne från att uppskatta hans verkliga närvaro. Somliga skaffar sig en hemmagjord tro som reducerar Gud till de egna önskemålens och övertygelsernas begränsade rum. Men denna tro är inte omvändelse till Herren som uppenbarar sig. Tvärtom hindrar den honom från att provocera vårt liv och vårt samvete. Andra reducerar Gud till en falsk avgud. De använder hans heliga namn för att rättfärdiga sina egna intressen eller rentav hat och våld. För andra är Gud bara en psykologisk tillflykt där man finner tröst i svåra stunder. Det är en tro som är instängd i sig själv och inte låter sig genomträngas av Jesu barmhärtiga kärlek som gör så att vi går till våra syskon. Andra betraktar Kristus bara som en god lärare i etik, en av många i historien. Till sist finns det sådana som kväver tron i en rent intimistisk relation till Jesus och så utplånar dess missionerande kraft som förmår förvandla världen och historien. Vi kristna tror på Jesu Kristi Gud, och vi vill växa i den levande erfarenheten av hans kärleksmysterium.

Därför måste vi bemöda oss om att inte sätta några hinder i vägen för Faderns barmhärtiga gärning. I stället ber vi om att få en stor tro för att också vi skall bli tecken på och redskap för barmhärtighet.