2016-08-26 11:24:00

Nunna och biskopar om jordbävningen i Italien


Syster Mariana i klostret Don Minozzi i Amatrice var en av dem som hamnade under rasmassorna vid jordbävningen. Hon hade redan tappat hoppet om att bli räddad och bad om att hennes liv skulle offras för någon annan person, men en pojke lyckade öppna dörren och hjälpa henne ut.

Syster Mariana är ung och kommer från Albanien. Hon la sig under sin säng för att skydda sig vid jordbävningen men gick upp då och då bland rasmassorna för att ropa på hjälp närmare sin dörr. Delar av taket ramlade in allt eftersom och hon skadades i huvudet men golvet höll. Hon började skicka meddelanden till sina närmaste, dock inte till sina föräldrar för att inte skrämma ihjäl dem. När hon inte längre trodde att hon skulle räddas sände hon avskedsmeddelanden och bad vännerna att be för henne. Hon bad för att hennes liv skulle offras för någon annan. Så hörde hon en pojke som var gäst i klostret ropa och när hon svarade lyckades han öppna dörren och rädda henne. Hon svimmade medan han visade vägen ut genom rasmassorna och vaknade en stund senare. Andra systrar ropade på hjälp men bara några av dem räddades. Pojken hjälpte också klostrets gäster att ta sig ut.

Vad känner en trons kvinna i denna stund? Hon såg livet i dödens stund och hon vet att Gud räddade henne. Men hon frågar sig varför hon räddades och inte de andra, eftersom hon inte är mer helig än dem och insåg att Gud inte ser till perfektionen ”gå rak, ät och drick inte” utan till barmhärtigheten för att hon hade tappat hoppet på att överleva. Tron är inte byggd på föreskrifter och regler, utan på Jesus Kristus som förlåter, välkomnar och även i döden, bland rasmassor och förtvivlan, säger syster Mariana.

Hon säger att ord inte hjälper nu utan att det gäller att inge hopp, som pojken gjorde, och säga till alla: ”Vi går vidare och vänder inte tillbaka”. Hon säger att det är meningslöst att de är räddade om de inte ser framåt.

Biskopen av Ascoli hjälper till att gräva

Biskopen av Ascoli, msgr. Giovanni D’Ercole, står sedan dagar vid sidan av de drabbade inom sitt stift. Han hjälper till och tröstar och gräver. Folket har stannat kvar vid platserna där deras hus stod för att identifiera sina nära och kära som mist livet och biskopen har stått vid deras sida. Han har även sett hur de har det i tälten och låter alla tala om det som sker. Han var kvar i Pescara del Tronto till midnatt och sedan tog han sig till Ascoli där de uppskrämda människorna sov på gatan.

Efter 15 timmar räddades till exempel en flicka i Arquata del Tronto och msgr. D’Ercole säger att detta inger hopp mitt i tragedier där familjer hittar sina barn döda.

Han ser uttröttade brandmän, hemvärnsmän och speleologer. Han själv grävde fram ett krucifix och såg också att det enda som inte förstörts i  kyrkan i Pescara del Tronto är bilden av Jungfru Maria.

Han berättar att det utsatta folket känner att världen ser dem och de tackar alla för att stå dem nära.  De ber om att inte bli bortglömda, för de har inget kvar.

Msgr. D’Ercole firade mässan bland rasmassorna klockan 18 på onsdagskvällen och det blev mycket känslosamt. Den firades i kapellet på sjukhuset Mazzoni di Ascoli Piceno och biskopen berättar att de troendes närhet till sina barn påminde om Jesu död och lidande. Bland andra var en 18-månaders flicka där och en 7-årig pojke tillsammans med hela släkterna. Det hela var mycket smärtsamt men han och präster och seminarister försökte inge lite mod och hopp.

Med tanke på påven Franciskus val att hopp över katekesundervisningen vid onsdagsaudiensen och be rosenkransen med alla pilgrimer på Petersplatsen berättar msgr. D’Ercole två episoder: På onsdagen höll en mamma rosenkransen i handen hela dagen medan hon vilade i en volontärs armar. Kvinnan hade tappat bort sin mamma och son i rasmassorna. Hon hoppades desperat att de skulle hittas levande och hon bad rosenkransen. Inget mirakel skedde och till slut sa hon till honom. ”Det är Guds och Jesus vilja”. Den andra episoden som biskopen tar upp handlar om att den 18 månader gamla flickan Marisol vilar i sin vita lilla kista med en liten rosenkrans på bröstet. Ett tecken på folkets tro och att de trots smärtan står nära Gud.

Biskop av Rieti om frågan ”Var är Gud?”

Msgr. Domenico Pompili, biskop av Rieti besökte Amatrice på onsdagen. Han berättar om folkets smärta, chock och misstro och att de ännu inte har kunnat ta till sig vad som har hänt med deras liv.

Han berättar att denna mycket vackra stad nu liknar en krigsdrabbad plats. Frågan som kommer upp är ”Var är Gud?” och msgr. Pompili svarar att han på onsdagskvällen var vid tälten i Accumoli då en kvinna frågade just detta. Det är en fråga som följer oss i livet när vi står inför frågor om döden svara han och att tron hjälper oss att inte bli förtvivlade och att i stället bära på hoppet att allt har en mening, även om detta är mycket svårt nu. Han säger ändå att frågan ”Var är Gud?” bör följas av frågan ”Var är människan?” eller ”Var var människan?” med tanke på att katastrofen varje gång den sker en jordbävning i Italien är ett faktum. Han frågar sig var säkerheten finns.

Det italienska folket visar alltid sin bästa sida vid katastrofer med medmänsklig hjälp och solidaritetshandling. Biskopen hoppas på att man nu kan genomföra långsiktiga projekt för en säkrare framtid.

Msgr. Pompili säger att bönen är avgörande även om man inte får glömma att också handla enligt Guds vilja.

Volontärer: Det behövs vinterkläder

Många volontärer finns på plats i det jordbävningsdrabbade området. Bland andra finns välgörenhetsorganisationen Misericordie på plats med sjukvård. De håller till på Amatrices sportcentrum i ett sjukhustält. Där finns läkare och sjuksköterskor för såväl akuta fall som daglig vård och apotek och även en ambulans finns på plats. En grupp delar också ut vatten till folket.

De var på plats bland rasmassorna så snart de kunde men nu har de alltså flyttat lite utanför staden eftersom folket inte längre kan vara där. En av volontärerna hyllar särskilt brandmännen för deras fantastiska arbete helt nära tragedin och de försöker att hjälpa dem med vatten och uppmuntran. Hon berättar att apotek ständigt sänder mediciner men det som nu behövs är vinterkläder, för att nätterna är kalla. Livsmedel är på väg men det finns alltså behov av kläder som jackor, täcken och mössor särskilt till barnen.








All the contents on this site are copyrighted ©.