Presskonferensen med påven på vägen hem från Armenien

”Jag blev lite arg på media för att de inte sa sanningen till folket.” Detta var en av de saker påven Franciskus sa till de 70 journalisterna under presskonferensen på planet under flygresan hem till Rom från Armenien. Påven svarade på 10 frågor som bortsett från besöket i Armenien berörde folkmord, ekumenik, homosexuella, kvinnliga diakoner och den Europeiska Unionen.

I kronologisk följd inleddes frågorna enligt seden att en armenisk journalist först fick ordet, och han bad påven kommentera sina intryck och känslor efter 3 dagar i Armenien.

Påven Franciskus beskrev det armeniska folket han mött som ett mycket modigt folk med en djup tro som han hoppas ska uppnå rättvisa och fred. Vad gällde relationen mellan den ortodoxa och den katolska kyrkan i Armenien sa påven att ”jag har förstått att för er är inte tillhörigheten till den Apostoliska kyrkan eller den Katolska kyrkan så avgörande som just er armeniska tillhörighet i sig”. Och han beskrev ett folk som trots stort lidande och ”kors huggna i sten, inte har förlorat sin ömhet likt ett modershjärta – ”Armenien är en moder!”

Eftersom en av påvens kommande resor, är till ett av de länder som Armenien står i konflikt med, Azerbajdzjan  i september, frågade nästa journalist vad påven ska säga till folket i det landet.

Påven sa att han kommer att uppmuntra även azererna till att försonas och att komma överens, försöka hitta livskraftiga lösningar och gå framåt. ”det finns något mörkt i att inte kunna uppnå fred på grund av en liten bit mark.”

Den franska journalisten från ”France Presse" frågade påven Franciskus om valet att lägga till ordet "folkmord" i sitt tal vid presidentpalatset. På denna fråga svarade påven att för honom är ordet folkmord ett tekniskt ord, och att man i Argentina alltid talar om det armeniska folkmordet med just begreppet folkmord och inte ”det stora onda” som man säger i Armenien.

”Jag har alltid talat om förra seklets tre folkmord. Det första, det armeniska, sedan Hitlers och slutligen Stalins. Sedan finns det mindre, som i Rwanda i Afrika. Man kan säga förintelse, men att förklara något ett folkmord innebär åtgärder och reparationer.”

Påven sa att det han framförallt hade velat understryka med sitt tillägg i talet var att stormakterna hade tittat åt ett annat håll. ”Detta måste understrykas, och man måste ställa den historiska frågan: varför tittade ni åt ett annat håll?” Påven sa att han hade hört att Hitler apropå sin förintelse av judar hade sagt: "Vem minns armenierna idag?”, och han påpekade vikten av detta minne. ”Jag använde inte ordet folkmord av kränkande skäl, snarare objektiva.”

En journalist från Argentina citerade Msgr. Gänswein, som lär ha talat om ett pontifikat delat på två, och frågade påven om ämbetet är uppdelat mellan en bedjande och en aktiv påve.  Finns det två påvar?

Påven svarade klart och tydligt att när påven Benedictus XVI avgick gjorde han klart att han skulle dra sig tillbaka i bön och lovade att lyda den nya påven. ”Vi träffas ofta eller hörs på telefon, ibland skriver han till mig…. ”påven emeritus, är en vis farfar, en man som stöttar mig med sin bön”, sa påven Franciskus och lovordade sin företrädares först och främst djupa tro, trohet och hans mod. Han är en upprätt man, rättfärdig, en gudsman, som öppnade dörren för påven emeritus. Jag tror det var bra för kyrkan.”

En rysk journalist påpekade att det här var påvens första resa till forna Sovjetunionens territorium, och bad påven kommentera sin uppmuntran till Kirill och till det pan-ortodoxa mötet på Kreta.

Påven talade om vikten att ta små steg framåt, även om det är stapplande steg, som ett barn som lär sig att gå, och att han är glad över dessa steg. ”Jag tror att resultatet är positivt. Bara det faktum att dessa självständiga kyrkor förenas i ortodoxins namn, att de ser på varandra, ber tillsammans. Det tackar jag Herren för.”

Den engelske journalisten frågade påven om han är bekymrad över att Brexit skulle kunna leda till en upplösning av Europa och slutligen till krig?

Påven Franciskus svarade att krig pågår redan i Europa, och att andan av splittring redan finns inte bara mellan Europas länder utan även inom länderna. Sedan gjorde han en mer filosofisk analys av goda kontra dåliga aspekter med självständighet. Samtidigt som han underströk att han inte talade om något specifikt fall som Skottland, balkanländerna ecc. Självständighet drivs för frigörelse, som till exempel i de latinamerikanska länderna, sa påven och varnade för ord som balkanisering. Det är lättare att förstå en frigörelse än en utbrytning, sa påven. ”För mig är alltid enhet bättre än splittring. Enhet och broderskap är bättre än fientlighet eller avstånd. Broar är bättre än murar.”

”Det EU måste göra är att återfinna styrkan i sina rötter, vilket är ett steg mot kreativitet och en sund enhet: det vill säga, ge mer självständighet och mer frihet till EU-länderna.”

Så påven Franciskus råd till Europa är att vara kreativ, och ”inte kasta ut barnet med badvattnet"… Två nyckelord för Europeiska Unionen är kreativitet och fertilitet. Detta är utmaningen.”

Vidare fortsatte en tysk journalist att tala om påvens kommande resa till Lund i oktober, och han undrade om man kan erkänna gåvor i reformationen och häva bannysningen av Martin Luther.

Påven sa att han inte trodde att Martin Luthers intentioner hade varit onda: ”Han var en reformator, vissa metoder var inte riktiga, men på den tiden var kyrkan inte precis en förebild: det fanns korruption i kyrkan, kyrkan var världslig, fäst vid pengar och makt. Detta protesterade han emot. Han var intelligent och tog ett steg till och motiverade det han gjorde. Idag är lutheraner och katoliker, och andra protestanter överens om läran om rättfärdiggörelsen: på denna så viktiga punkt hade han inte fel. Han gjorde en medicin till kyrkan som sedan konsoliderades till disciplin, till ett sätt att tro, på ett liturgiskt sätt. Men han var inte ensam: Zwingli, Calvin, och furstarna. Den tidens historia är svår att förstå. Sen fortsatten utvecklingen framåt. Idag är dialogen god och dokumentet om rättfärdiggörelsen är ett rikt och djupt dokument. Det finns splittringar även bland de lutherska kyrkorna. I samma lutherska kyrka är enheten frånvarande. Splittringen har gjort oss illa och nu ska vi mötas efter 500 år. Jag tror att vi måste börja be tillsammans, be! Det andra är att arbeta tillsammans för de fattiga, de förföljda, för de många människor som lider, för flyktingarna. Arbeta tillsammans och be tillsammans. Det är en lång, lång väg att gå. Dagen efter Människosonens ankomst kommer vi uppnå enhet brukar jag skämta. Den Helige Anden kommer att ge oss denna nåd. Under tiden får vi be, älska varandra och arbeta tillsammans, särskilt för de fattiga, för de lidande människorna, för fred. Mot utnyttjande av människor. Det finns så många saker som vi kan göra tillsammans.”

Till den franska journalisten som frågade påven om kommissionen för att studera kvinnliga diakoner var ett sätt att glömma problemet, svarade påven att han hade blivit besviken på media när han efter mötet med de gudsvigda kvinnorna hade läst i tidningarna: ”Kyrkan öppnar dörrarna för kvinnliga diakoner”. ”Jag är lite arg på media för att de inte sa sanningen till folket.”

”Troskongregationen informerade mig om en tidigare studie, men jag har bett dem om en lista över personer som skulle kunna vara medlemmar i kommissionen. Den ligger på mitt skrivbord. För mig är kvinnornas funktion inte lika viktigt som kvinnornas tanke. Kvinnor tänker på ett annat sätt än vad vi män gör. De kvinnliga teologerna är viktiga för deras sätt att förstå, tänka, och se. Kyrkan är kvinna.”

En amerikansk journalist citerade kardinal Marx som har sagt att den katolska kyrkan borde be om ursäkt till homosexuella för att ha marginaliserat dem”, och hon undrade vad påven tyckte.

Påven sa att han tänkte upprepa det som han sa på sin första resa och som är det som står i den katolska kyrkans katekes, att homosexuella inte bör diskrimineras, de ska respekteras, och bemötas pastoralt.

”Jag tror inte att kyrkan bara bör be om ursäkt till de homosexuella - som han den ”marxistiska” kardinalen sa”, sa påven och skrattade. ”Kyrkan måste också be om ursäkt till de fattiga, till kvinnor och barn som utnyttjas, för att ha välsignade så många vapen. När jag säger kyrkan menar jag de kristna; Kyrkan är helig, alla vi är syndare! Vi kristna ska inte be om ursäkt, vi ska be om förlåtelse. "Förlåt mig Herre!", Det är något bortglömt. Präster ska trösta inte banna”. Men påven påminde samtidigt om alla de goda präster och heliga ordenssystrar i världen som inte gör så mycket väsen, men som gör mycket gott. "Lite flagrant skamlöshet är dock högljudd. Vi måste be för att Herren skiljer ogräset från kornet och för att det ska finnas mer korn.”

Avslutningsvis frågade den Heliga Stolens presstalesman påven om varför han inte ville hålla ett tal vid minnesmonumentet för folkmordet, liksom han inte heller i sommar ska hålla något tal då han besöker koncentrationslägrena Auschwitz och Birkenau, under resan till Polen. Vilken är din motivation?

”Vi behöver tystnaden”, sa påven. ”Jag vill besöka dessa fasanfulla platser utan tal, utan personer att hälsa på. Helt ensam, gå in, och be om att Herren ger mig nåden att gråta!”