Hela påvens katekes - 20. Bön som källa till barmhärtighet

Under det extraordinära jubelåret fokuserar påven Franciskus sin trosundervisning på den gudomliga Barmhärtigheten. Onsdagen den 25 maj sa påven att utan bön vacklar tron. Här följer hela påvens katekes översatt av Olof Brandt.

Lukasevangeliets artonde kapitel innehåller en liknelse (jfr Luk 18:1-18) som lär oss något viktigt: hur viktigt det är “att alltid be och inte ge upp” (vers 1). Det handlar alltså inte om att be då och då när man känner för det. Nej, Jesus säger att man måste be ”alltid och inte ge upp”. Hans liknelse handlar om en änka och en domare.

Domaren är en mäktig man som fäller domar som bygger på Mose lagar. Därför förmanade den bibliska traditionen att domarna måste vara gudsfruktiga, trovärdiga, opartiska och hederliga (jfr 2 Mos 18:21). Med den här domaren är det tvärtom:  han ”varken fruktade Gud eller brydde sig om människor” (vers 2). Han var en orättvis och skrupelfri domare, som inte brydde sig om lagen utan gjorde som han ville utifrån vad han tjänade på. En änka vänder sig till honom för att få sina rättigheter garanterade. Änkorna var tillsammans med föräldralösa och utlänningar de svagaste grupperna i samhället. De rättigheter som lagen gav dem kunde man lätt trampa på, för de var ensamma och försvarslösa. Ingen försvarade en fattig och ensam änka, inte heller ett föräldralöst barn eller en främling, en migrant. På den tiden var det ett viktigt problem. När domaren visar sig likgiltig, tillgriper änkan sitt enda vapen: hon fortsätter att störa honom envetet och ber honom att skipa rätt. Och just denna envishet uppnår sitt syfte. Till sist ger domaren henne rätt men inte för att han drivs av barmhärtighet eller för att hans samvete föreskriver det. Han medger helt enkelt: ” så besvärlig som den där änkan är skall jag låta henne få ut vad hon har rätt till, annars pinar hon livet ur mig med sitt springande” (vers 5).

Av denna liknelse drar Jesus två slutsatser. Om änkan lyckas få domaren på knä med sina envetna böner, hur mycket mer skall då inte Gud, som är en god och rättvis fader, “låta sina utvalda få sin rätt, när de ropar till honom dag och natt”. Dessutom skall han inte låta dem vänta: “han skall snart nog låta dem få sin rätt” (vers 7-8).

Därför uppmanar Jesus till ständig bön “utan att ge upp”. Alla får vi erfara stunder av trötthet och modlöshet, särskilt när vår bön förefaller verkningslös. Men Jesus lovar oss att, till skillnad från den ohederlige domaren, bönhör Gud snabbt sina barn, även om det inte betyder att han gör det på de tider och på det sätt som vi skulle vilja. Bönen är ingen trollstav! Den hjälper oss att bevara tron på Gud och att förtrösta på honom även när vi inte förstår hans vilja. I detta är Jesus en förebild, han som bad så mycket. Hebreerbrevet säger att “Under sitt liv på jorden uppsände han med höga rop och tårar enträgna böner till den som kunde rädda honom från döden, och han blev bönhörd därför att han böjde sig under Guds vilja” (5:7). Vid första ögonkastet verkar det osannolikt, för Jesus dog på korset. Ändå misstar sig inte Hebreerbrevet: Gud har verkligen räddat Jesus från döden och gett honom fullständig seger över den, men vägen till segern gick genom själva döden. Orden om att Jesus uppsände böner till Gud syftar på Jesu bön i Getsemane. Jesus grips av ångest och ber Fadern att befria honom från lidandets bittra kalk, men hans bön är full av förtröstan på Fadern och anförtror sig fullt ut åt hans vilja: ”Men, säger Jesus, inte som jag vill, utan som du vill” (Matt 26:39). Bönens föremål hamnar i bakgrunden. Det viktigaste är relationen till Fadern. Detta är vad bönen gör: den förvandlar vår önskan och formar om den enligt Guds vilja, vilken den än är, för den som ber strävar först och främst efter förening med Gud, som är barmhärtig kärlek.

Liknelsen slutar med en fråga: “Men Människosonen, skall han finna någon tro här på jorden när han kommer?” (vers 8). Denna fråga är en varning för oss alla: vi skall inte sluta be även om vi inte blir bönhörda. Det är bönen som bevarar tron. Utan bön vacklar tron. Låt oss be Herren om en tro som blir oupphörlig och enveten bön, som hos änkan i liknelsen, en tro som får näring av längtan efter Hans ankomst. Och i bönen får vi erfara Guds medlidande, när han som en fader går sina barn till mötes full av barmhärtig kärlek.