sociala nätverk:

RSS:

App:

Vatikanradion

Påvens och Kyrkans röst i dialog med världen

Språk:

Påven Franciskus \ Ceremonier

Elisabeth Hesselblad helgonförklarades av påven under en mässa på Petersplatsen

Birgittasystrar på Petersplatsen - AFP

05/06/2016 13:32

Kyrkan har två nya heliga. På söndagen helgonförklarade påven Franciskus Maria Elisabeth Hesselblad under en högtidlig mässa på Petersplatsen. Det är inte ofta man ser svenska flaggor under påvliga mässor, men denna morgon vimlade det av både svenska flaggor och Birgittasystrar som hade kommit till Rom från hela världen för att fira att deras moder blev helgonförklarad. Men moder Elisabeth var inte dagens enda helgon, då påven under samma mässa helgonförklarade den polske ordensgrundaren Stanislau av Jesus och Maria.

Klockan 10.30 ledde påven Franciskus precessionen ut ur Peterskyrkan med de deltagande kardinalerna, biskoparna och prästerna. Med i den var även Sveriges katolska biskop Anders Arborelius liksom präster från Stockholms katolska stift. Även två svenska körer deltog, en katolsk och en luthersk. I sin predikan lyfte påven Franciskus fram de nya helgonen som uppståndelsens vittnen då han med hjälp av dagens läsningar förklarade detta kyrkans mysterium:

”Guds Ord som vi nu har lyssnat till leder oss till den centrala händelsen i tron: Guds seger över smärtan och döden. Det är hoppets mysterium som springer fram ur Kristi påskmysterium. Hans ansikte utstrålar detta hopp, hans ansikte avslöjar att Gud fader är de bedrövades tröstare. Dessa ord uppmanar oss att förbli förenade med vår Herre Kristi lidande, för att kraften i hans uppståndelse ska visa sig i oss.

Guds svar på människornas ångestfyllda rop finner vi i Kristi lidande. Upplevelser av smärta och död fyller oss med ångest och de väcker ibland också känslan av uppror inom oss. Men då gäller det att inte springa iväg från korset, utan att stanna kvar som Jungfru Maria, Guds Moder gjorde. Genom att dela Jesu lidande fick hon nåden att hoppas också där allt hopp var ute (jfr Rom 4:18).

Denna erfarenhet hade också Stanislaus av Jesus och Maria och Maria Elisabeth Hesselblad, som idag förklaras heliga. De förblev intimt förenade med Jesu lidande, och därför fick de också erfara kraften i hans uppståndelse.

Den första läsningen och evangeliet denna söndag berättar för oss om två stora tecken på uppståndelse, det första av profeten Elia, den andra av Jesus. I båda fallen rör det sig om änkor vars barn har dött, men som genom Guds kraft återlämnas till sina mödrar levande.

Änkan i Sarefat var en kvinna som inte var av judisk börd, men som hade tagit emot profeten Elia i sitt hem. Hon är upprörd både över profeten Elia och över Gud för att, samtidigt som Elia bodde hos henne, så insjuknade hennes barn och dog i hennes armar. Då sade Elia till kvinnan: "Ge mig din son" (1Kung 17:19). Detta uttryck är ett nyckelord: det uttrycker Guds inställning till vår död i alla dess former. Elia säger inte: "Det är ditt problem, lös det själv!", utan istället säger han till kvinnan: "Ge det till mig". Profeten tar barnet upp till det övre rummet, och där, ensam i bön, "kämpar han med Gud", och lägger fram inför Gud det absurda i denna död. Herren hörde Elias röst, eftersom det i verkligheten var Gud, som talade och handlade genom profeten. Det var Gud som, som genom Elias mun, hade sagt till kvinnan: "Ge mig din son". Och nu var det Gud som också återlämnade barnet levande till sin mor.

Guds ömhet avslöjas helt och fullt i Jesus. Vi hörde i evangeliet (Luk 7,11-17) hur Jesus fylldes av "stort medlidande” (v. 13) med änkan i Nain, i Galileen som han följde till begravningen av hennes ende son. Jesus närmar sig och rör vid kistan, han stoppade sorgetåget, och säkerligen strök han sin hand över den stackars moderns förgråtna ansikte. "Gråt inte!" säger han (Luk 07:13). Det är som om Jesus säger till henne: "Ge mig din son". Jesus tar vår död på sig själv, för att befria oss från den och återge oss livet. Pojken vaknade som ur en djup sömn och började tala. Och Jesus "överlämnade honom åt hans moder" (v. 15). Det är inte någon slags trollkarl som vi ser agera här! Det är Guds ömhet som visar sig för oss inkarnerad, Faderns enorma medlidande som verkar i Jesus.

Även i läsningen ur aposteln Paulus brev handlar det om en slags uppståndelse. Paulus, som från att ha varit de kristnas fiende och förföljare, blev ju evangeliets vittne och försvarare (jfr Gal 1,13-17). Denna radikala förändring var inte hans egen prestation, utan en gåva av Guds nåd, som "utsåg" honom och "kallade honom genom sin nåd", och som ville ”uppenbara” sig för honom för att han skulle ”förkunna evangeliet” (vv. 15-16). Paulus säger att Gud Fadern var glad att inte bara uppenbara Sonen för honom, men i honom, det vill säga det var som att hans person nästan genomsyrades av Kristi kött och ande, död och uppståndelse. Så blev aposteln inte endast en budbärare, utan framför allt ett vittne.

Jesus upphör inte att skänka ljuset i nådens livgivande seger även till oss syndare, till var och en av oss. Han säger till kyrkan som är vår moder i tron: "Ge mig dina barn", och då menar han oss alla. Jesus tar på sig våra synder, han tar dem ifrån oss och han överlämnar oss levande till kyrkan. Detta sker på ett alldeles särskilt sätt under detta heliga jubelår.

Idag visar oss kyrkan två av sina barn som exemplariska vittnen till detta uppståndelsens mysterium. Båda kan sjunga för evigt, som i psaltarpsalmen: Du vände min dödsklagan i dans, Herre, min Gud, jag skall alltid prisa dig” (Ps 30,12). Och tillsammans förenar vi våra röster och säger, "Jag vill lovsjunga dig, Herre, ty du drog mig upp ur djupet”.”

05/06/2016 13:32