Hela påvens katekes -15. Syndarens tårar uppnår förlåtelse

Under det extraordinära jubelåret fokuserar påven Franciskus sin trosundervisning på den gudomliga Barmhärtigheten. Onsdagen den 20 april sa påven att Guds barmhärtighet omvänder syndarna. Här följer hela påvens katekes översatt av Olof Brandt.

Idag ser vi närmare på en sida av barmhärtigheten som illustreras väl av ett stycke i Lukasevangeliets sjunde kapitel (Luk 7:36-50). Det gäller något som hände Jesus när han var gäst hos en farisè vid namn Simon. Han ville bjuda hem Jesus för han hade hört folk tala väl om Jesus som om en stor profet. Och när de sitter vid matbordet kommer en kvinna som alla i staden visste var en syndare. Utan att säga ett ord sätter hon sig vid Jesu fötter och brister ut i gråt. Hennes tårar väter Jesu fötter och hon torkar dem med sitt hår, sedan kysser hon dem och smörjer dem med en balsam hon tagit med sig.

Kontrasten är stor mellan dessa bägge gestalter: Simon, lagens ivrige tjänare, och den syndiga kvinnan. Medan den förstnämnde dömer andra utifrån det yttre, uttrycke hon sitt hjärta uppriktigt med sina gester. Simon har bjudit hem Jesus men vill inte bli komprometterad eller blanda sitt liv med mästarens. Kvinnan anförtror sig tvärtom helt och hållet åt honom med kärlek och vördnad.

Farisén förstår inte hur Jesus kan låta sig “smittas” av syndare. Han menar att om han verkligen var en profet borde han känna igen dem och hålla dem på avstånd för att inte förorenas av dem, som om de vore spetälska. Denna inställning är typisk för ett visst sätt att se religionen, och bygger på att Gud och synden är varandras motsatser. Men Guds ord lär oss att skilja på synden och syndaren. Man får aldrig kompromissa med synden, medan syndarna – det vill säga vi alla! – är som sjuka som måste behandlas, och för att de skall bli behandlade måste läkaren närma sig, undersöka dem och röra dem. Och för att bli botad måste förstås den sjuke erkänna att han behöver en läkare!

Bland farisén och den syndiga kvinnan väljer Jesus henne. Jesus är fri från fördomar som förhindrar barmhärtigheten att uttrycka sig och låter henne fortsätta. Han, Guds helige, låter sig beröras av henne utan att frukta att bli förorenad. Jesus är fri, för han är nära Gud som är den barmhärtige Fadern. Och denna närhet till Gud, den barmhärtige Fadern, ger Jesus frihet.  Genom att träda in i en relation till den syndiga kvinnan sätter Jesus stopp för den isolering som fariséns och hennes grannars obarmhärtiga dom dömt henne till: ” Dina synder är förlåtna” (vers 48). Nu kan alltså kvinnan gå ”i frid”. Herren har sett uppriktigheten i hennes tro och omvändelse. Därför förkunnar han inför alla: ” Din tro har hjälpt dig” (vers 50). Å ena sidan har vi hyckleriet hos den laglärde, å den andra kvinnans uppriktighet, ödmjukhet och tro. Vi är alla syndare, men ofta faller vi för hyckleriets frestelse att tro att vi är bättre än andra och säger: “Se på din synd...”. I stället borde vi alla se till vår egen synd, våra fall, våra misstag, och se till Herren. Detta är frälsningen: relationen mellan vårt syndiga ”jag” och Herren. Om jag känner mig rättfärdig uppstår inte denna frälsningens relation.

Här blir nu de andra vid bordet ännu mer förvånade: “Vem är han som till och med förlåter synder?” (vers 49). Jesus ger inget uttryckligt svar, men syndarens omvändelse är uppenbar för alla och visar att i honom strålar makten hos Guds barmhärtighet, som förmår förvandla människans hjärta.

Den syndiga kvinnan lär oss bandet mellan tro, kärlek och tacksamhet. ”Många synder” har blivit henne förlåtna, och därför älskar hon mycket, medan ” Den som får litet förlåtet visar liten kärlek” (vers 47). Också Simon själv måste erkänna att den älskar mer som har fått mer förlåtet. Gud har inneslutit alla i samma barmhärtighetens mysterium, och av denna kärlek, som alltid går före oss, lär vi oss alla att älska. Aposteln Paulus förklarar: “I honom och genom hans blod har vi friköpts och fått förlåtelse för våra överträdelser – så rik är den nåd med vilken Gud har låtit all vishet och klokhet flöda över oss” (Ef 1:7-8). I denna text är ordet ”nåd” så gott som synonym till barmhärtighet, och den är ”rik”, den överskrider alla våra förväntningar, för den förverkligar Guds frälsningsplan för var och en av oss.

Kära bröder och systrar, låt oss vara tacksamma för trons gåva, låt oss tacka Herren för hans stora och oförtjänta kärlek! Låt oss släppa in Kristi kärlek. Lärjungen får del av denna kärlek och finner sin grundval i den. Var och en kan näras av denna kärlek. I den tacksamma kärlek som vi i vår tur riktar mot våra syskon, i våra hem, i familjen och i samhället förmedlas Herrens barmhärtighet till alla.