Hela påvens katekes - 13.Barmhärtighetens evangelium

Under det extraordinära jubelåret fokuserar påven Franciskus sin trosundervisning på den gudomliga Barmhärtigheten. Onsdagen den 6 april sa påven att barmhärtighetens evangelium förvandlar. Här följer hela påvens katekes översatt av Olof Brandt.

Efter att ha reflekterat över Guds barmhärtighet i Gamla testamentet börjar vi idag meditera över hur Jesus själv har fört den till dess fullbordan. En barmhärtighet som han alltid uttryckte, förverkligade och förmedlade i varje ögonblick av sitt jordeliv. När han möter folkmassorna, förkunnar evangeliet, botar de sjuka, närmar sig utstötta och förlåter syndare, synliggör Jesus en kärlek som är öppen för alla: ingen är utesluten! Den är öppen för alla utan gränser. En ren, osjälvisk och absolut kärlek. En kärlek som når sin höjdpunkt i offret på korset. Ja, evangeliet är verkligen ”barmhärtighetens evangelium”, för Jesus är barmhärtigheten!

Alla fyra evangelierna berättar att innan han inledde sin offentliga verksamhet ville Jesus ta emot dopet av Johannes Döparen (Matt 3:13-17; Mark 1:9-11; Luk 3:21-22; Joh 1:29-34). Denna händelse präglar hela Kristi uppdrag. Han träder inte fram inför världen i templets strålglans: det hade han kunnat göra. Han lät sig inte förkunnas av trumpeter: det hade han kunnat göra. Och inte heller kom han som en domare: det hade han kunnat göra. Efter trettio år av fördolt liv i Nasaret gick han istället till floden Jordan tillsammans med många andra av sitt folk och stod i kö med syndarna.  Han skämdes inte: han var där tillsammans med alla andra, med syndarna, för att bli döpt. Redan från början av sin offentliga verksamhet visar han sig alltså som en Messias som tar på sig den mänskliga tillvaron och som drivs av solidaritet och medlidande. Som han själv säger i synagogan i Nasaret när han identifierar sig med Jesajas profetia: ” Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren” (Luk 4:18-19). Allt vad Jesus gjorde efter sitt dop var förverkligandet av detta inledande program: att föra ut Guds frälsande kärlek till alla. Jesus kom inte med hat, han kom inte med fientlighet: han kom med kärlek! En stor kärlek, ett hjärta som är öppet för alla, för oss alla! En frälsande kärlek!

Han besökte de utstötta och förmedlade till dem Guds barmhärtighet, som är förlåtelse, glädje och nytt liv. Jesus, Sonen som sänts av Fadern, är verkligen början på barmhärtighetens tid för hela mänskligheten! De som var där på Jordanflodens strand förstod inte genast hela innebörden i Jesu gest. Johannes Döparen själv förundrade sig över hans beslut. Men inte den himmelske Fadern! Han lät sin röst höras i höjden: ” Du är min älskade son, du är min utvalde” (Mark 1:11). På så sätt bekräftar Fadern den väg som Sonen slagit in på som Messias medan den Heliga Anden sänker sig över honom som en duva. Så kan man säga att Jesu hjärta slår tillsammans med Faderns och Andens hjärta och visar alla människor att frälsningen är en frukt av Guds barmhärtighet.

Vi kan betrakta ännu tydligare denna kärleks stora mysterium om vi riktar vår blick mot den korsfäste Jesus. Medan han snart skall dö, oskyldig, för oss syndare, bönfaller han Fadern: “Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör” (Luk 23:34). Det är på korset som Jesus bär fram världens synd till Faderns barmhärtighet: mina synder, dina synder, era synder. Och där, på korset, bär han fram dem till Fadern. Och tillsammans med världens synd utplånas alla våra synder. Inget och ingen förblir utesluten från denna Jesu offerbön. Det betyder att vi inte skall vara rädda för att erkänna och bekänna att vi är syndare. Ofta säger vi kanske: ”Han är en syndare, han har gjort detta eller detta...” och så dömer vi den andra. Och du? Var och en av oss borde fråga sig: ”Ja, han är en syndare. Och jag?” Vi är alla syndare, men vi är alla förlåtna. Vi har alla möjligheten att ta emot denna förlåtelse som är Guds barmhärtighet. Därför skall vi inte vara rädda för att erkänna och bekänna att vi är syndare, för varje synd har burits upp på korset av Sonen. Och när vi bekänner våra synder, ångrar oss och anförtror oss åt honom, då kan vi vara säkra på att vi blir förlåtna. Försoningens sakrament aktualiserar för var och en kraften hos den förlåtelse som springer fram från korset och förnyar i vårt liv barmhärtighetens nåd, som Jesus har förvärvat åt oss. Vi skall inte vara rädda för vår misär: var och en har sin. Den korsfästes kärleksmakt känner inga hinder och sinar aldrig. Och denna barmhärtighet utplånar vår misär.

Kära vänner, under detta jubelår ber vi Gud om nåden att få erfara evangeliets makt: barmhärtighetens evangelium som förvandlar, som låter oss träda in i Guds hjärta, som gör så att vi förmår förlåta och se världen med större godhet. Om vi tar emot den korsfäste och uppståndnes evangelium, skall hela vårt liv formas av kraften hos hans förnyande kärlek.