Påven Franciskus "Amoris Laetita" presenterades i Vatikanen

Vid tolvslaget på fredagen blev den apostoliska uppmaningen ”Amoris Laetitia” offentlig och påven Franciskus efterlängtade slutord efter två biskopssynoder med fokus på familjen presenterades. Dokumentet är långt och omfattar 325 paragrafer uppdelade på 9 kapitel. Den är främst uppbyggd på de två postsynodala ”Relatio Synodi” som presenterats i slutet av varje synod. Titeln, på latin ”Amoris Laetitia” som på svenska är ’kärlekens lycka’, vill beskriva den skönhet som man ser i den äktenskapliga kärleken och i familjen.

Påven Franciskus hade bett kardinal Baldisseri, som är biskopssynodens generalsekreterare och kardinal Schönborn, Wiens ärkebiskop, att presentera ”Amoris Laetitia” i den Heliga Stolens pressrum 11,30 som var fyllt till bredden denna morgon.  Kardinal Schönborn sa att påven Franciskus hade påpekat att det är kapitel fyra och fem som är de viktigaste i den apostoliska uppmaningen. Men den stora frågan journalisterna fokuserade på var hur påven skulle uttrycka sig angående pastoralvården i förhållande till familjer som lever under irreguljära äktenskapsförhållanden, med skilsmässor och borgligt omgifte.

Denna fråga tas upp i dokumentets åttonde kapitel, som beskriver hur man trots att kyrkan säger att varje äktenskapligt uppbrott är emot Guds vilja, är kyrkan medveten om sina barns sårbarhet. Påven Franciskus använder sig av tre verb för att bemöta dessa prövande familjesituationer: ledsaga, urskilja och integrera”.

När det gäller så kallade irreguljära familjesituationer skriver påven att man inte ska förvänta sig en ny kanonisk rätt, som kan tillämpas på alla fall eftersom det rör sig om så många konkret olika varianter. Prästerna ska främja det sakramentala äktenskapetet mellan man och kvinna, men samtidigt ska man välkomna, ledsaga och barmhärtigt integrera de familjer som inte lever enligt kyrkans lära. Kyrkans väg är Jesu väg, barmhärtighetens och integrationens väg, som inte fördömer någon för evigt utan sprider Guds barmhärtighet.

Amoris Laetitia uppmanar alltså till att integrera alla, inte kanoniskt utan genom en ansvarfull urskiljning, i församlingslivet, så att frånskilda omgifta par inte behandlas som bannlysta. Påven uppmanar till en ansvarsfull urskiljning då graden av ansvar inte är densamma för alla.

Man läser att synodsfäderna har uppnått en allmän enighet i bemötandet av personer som är borgligt gifta, som är skilda omgifta, eller helt enkelt lever tillsammans, och påven talar om ansvaret att hjälpa dem att förstå och nå fullheten av Guds plan för dem.

Vad gäller den omdiskuterade frågan om de frånskilda omgiftas deltagande i det sakramentala livet talar påven inte mycket om sakramentsförvaltningen utan man ser hänvisningar främst i fotnoter som citerar hans "Evangelii Gaudium", från 2013, om att i vissa fall kan sakramentens hjälp behövas, om att urskilja hur allvarlig en synd är, att biktstolen inte ska vara en tortyrkammare och att kommunionen inte är de perfektas belöning utan de svagas näring.

Påven påminner om att kyrkans morallag inte är något som man ska stena de troende med, och att sakramenten inte är privilegier i utbyte mot tjänster. Men kyrkan får inte heller på något sätt undvika att i äktenskapet se det evangeliska idealet, och att presentera det så, med medlidande i förhållande till utsatta familjer, i linje med kärlekens primat.

Man läser att en del familjer radikalt motsätter sig kyrkans ideal, medan vissa förverkligar kyrkans syn till en viss del, och att synodsfäderna är överrens om att man inte får missa att lyfta fram de konstruktiva elementen i de situationer som inte ännu, eller inte längre följer kyrkans lära om äktenskapet.

Vad gäller hur man ska urskilja de irreguljära situationerna skriver påven att om någon flaggar för att en objektiv synd skulle vara ett kristet ideal eller kräver att kyrkan ska lära ut något annat än vad kyrkan lär, kan inte förvänta sig att få driva trosundervisning eller predika…. Denne behöver höra evangeliet på nytt och inbjudas till omvändelse. Men även för honom eller henne kan kyrkoherden urskilja en plats i församlingen, menar påven. Påven skriver att det finns ett större behov av en pastoralvård som stärker äktenskapet, snarare än en pastoralvård som fokuserar på misslyckanden.

Men den Apostoliska Uppmaningen Amoris Laetitia har nio kapitel och i det första läser vi om hur påvens tankar främst kan sammanfattas med barmhärtighet och integration, i det andra kapitlet presenteras den verklighet och de utmaningar som dagens familjer lever i. I det tredje kapitlet talar påven om hur äktenskapet är en gåva som frälser de gifta, och att det inte bör ses som ett tungt ok, eller som en tom ritual. I detta kapitel talar även påven Franciskus med styrka om värdet av det mänskliga livet och de oföddas rätt till liv, samtidigt som han understryker den moraliska plikten att skydda det.

I det fjärde kapitlet beskriver påven äktenskapets kärlek, och han talar om vänskap och kommunikation som präglas av att se på sin make eller makas heliga och okränkbara värdighet. I det femte kapitlet talar påven om barnen i familjen och om risken med att se barnen som ett komplement eller en rättighet, istället för en person vars värdighet måste respekteras, och han talar om barnens behov och naturliga rätt till en mamma och en pappa. Vad gäller par som inte kan få barn påminner påven dem om att föräldraskap kan uttryckas på olika sätt, som t ex genom adoption, och han uppmanar till att det ska vara lättare samtidigt som man måste bekämpa barnhandel.

I kapitel sex ger påven några pastorala perspektiv, och talar om behovet av bättre förberedelser för äktenskapets sakrament, och att kyrkan ledsagar de gifta under de första åren av äktenskapet. Påven uttrycker sin oro över det ökande antalet skilsmässor och den skada som det innebär särskilt för barnen, som blir som "gisslan". Här talar påven även om att homosexuella ska respekteras, och att diskriminering av dem ska motarbetas, men att det inte finns någon analogi mellan samkönade relationer och äktenskapet enligt Guds plan, ens tillnärmelsevis. På denna punkt, är det oacceptabelt att göra påtryckningar på kyrkan . I kapitel sju talar man om barnuppfostran som en helig plikt, inte en tvångsmässig uppfostran utan främjandet av barnens frihet och ansvar. Påven säger ja till sexualundervisning, som en utbildning i kärlek, i rätt tid och på lämpligt sätt. I det nionde kapitlet uppmanar påven Franciskus familjerna till att be tillsammans, för att växa i Kristi kärlek, och för att familjerna ska vandra framåt och  inte förlora hoppet.