”Idag firar vi vårt hopp!” - Påven under Påskvakan

På lördagskvällen ledde påven Franciskus påskvakan, som den helige Augustinus kallar alla vakors moder, i Peterskyrkan. Basilikan var smyckad i vitt och guld, påskens färger som symboliserar ljuset och glädjen. Vakan som symboliserar ljusets inträde och seger började i mörkrets och dödens anda. De troende väntade under tystnad medan påven Franciskus välsignade påskelden i kyrkans förrum. Efter det ristade man på påskljuset ett kors och de grekiska bokstäverna alfa och omega liksom året 2016. Därpå ledde påven Franciskus, med påskljuset i händerna, processionen in i den mörkar kyrkan framåt altaret medan en ensam stämma tre gånger förkunnade ”Lumen Christi,” Kristi ljus. Från påskljusets ensamma flamma spreds sedan ljuset till de ljus som de 7 000 troende hade i händerna.

Efter ljuständningen fortsatte liturgin med tre läsningar från det Gamla Testamentet på franska, spanska och engelska och tre psalmer sjöngs sedan på latin man sjöng gloriat. Episteltexten lästes sedan på italienska innan diakonen sjöng Evangelietexten om kvinnorna vid graven på latin.

Under påsknatten inväntar Kyrkan Herrens Uppståndelse, och hon firar den genom att fira den kristna initationens sakrament. Alla troende förnyar därför sina doplöften under denna vaka, och över hela världen döps katekumener. Under påskvakan i Peterskyrkan döptes 8 kvinnor och 6 män från 6 olika länder av påven Franciskus. Den helige fadern firade sedan Mässan tillsammans med 40 kardinaler, 30 biskopar och 300 präster som koncelebrerade.

I sin predikan sa påven Franciskus:

”’Petrus sprang genast bort till graven’ (Luk 24:12). Vad tänkte han på och vad upptände hans hjärta då han sprang dit? Evangeliet säger att de elva, inklusive Petrus, inte hade trott på kvinnornas vittnesbörd när de förkunnade Påskbudskapet. Tvärtom: ’De tyckte att det bara var prat och trodde inte på dem’ (Luk 24:11). Således fanns det tvivel i Petrus hjärta, och mycket oro. Sorg över den älskade mästarens död och besvikelsen över att tre gånger ha förnekat honom under hans lidande.”

”Men det finns något hos honom som skvallrar om en förändring inom honom. Efter att ha lyssnat på kvinnorna och vägrat att tro på dem så reser han sig upp. Han satt inte stilla, han stannade inte hemma” som de övriga apostlarna, sa påven Franciskus. Petrus lät sig inte övermannas av sina tvivel för ”han sökte efter Jesus, inte sig själv.”

”Så Petrus steg upp, såsom han var, och sprang mot graven från vilken han skulle återvända förundrad. Detta markerade början av Petrus uppståndelse, hans hjärtas uppståndelse. Utan att ge efter för sorgen eller mörkret så gjorde han plats för hoppet. Han släppte in Guds ljus i sitt hjärta utan att försöka kväva det.”

”Även kvinnorna, som hade gått ut tidigt om morgonen för att utföra en barmhärtighetsgärning genom att ta kryddorna som de hade gjort iordning till graven, fick uppleva samma sak. De ’blev förskräckta och sänkte blicken mot marken,’ men samtidigt så blev de djupt rörda av ängelns ord. ’Varför söker ni den levande här bland de döda?’ (Luk 24:5).”

”Precis som Petrus och kvinnorna kan vi inte upptäcka livet genom att vara ledsna och berövade allt hopp. Låt oss inte förbli fängslade i oss själva, utan låt oss bryta upp de förseglade gravarna så att Herren kan komma in och ge oss liv. Låt oss ge honom vår fiendskaps stenar och vårt förflutnas stenblock, dessa våra svagheters och misslyckandes tunga bördor. Kristus vill komma till oss, ta oss vid handen och leda oss ut ur vår oro. Den första stenen som han vill flytta undan denna natt är hopplösheten som fängslar oss i oss själva. Må Herren befria oss från denna fälla, från att vara kristna utan hopp, som lever som om Herren inte är uppstånden, som om våra problem vore mittpunkten i vårt liv.”

”Vi ser och kommer att fortsätta att se både inre och yttre problem. De kommer alltid att finnas där. Men i natt är det viktigt att låta den Uppståndne Herrens ljus lysa över våra problem och på sätt och vis ’evangelisera’ dem. Låt oss inte tillåta mörkret och rädslan att störa oss eller ta makten över oss, vi måste ropa ut till dem: ’Han är inte här, han har uppstått!’ (Luk 24:6). Han är vår största glädje, han är alltid vid vår sida och lämnar oss aldrig.”

”Detta är grunden för vårt hopp, som varken är detsamma som optimism, någon psykologisk inställning eller en önskan om att vara modig. Det kristna hoppet är en gåva som Gud ger oss om vi går ut ur oss själva och öppnar våra hjärtan för honom. Detta hopp sviker oss aldrig eftersom den Helige Ande har ingjutits i våra hjärtan (jf. Rom 5:5). Hjälparen får inte allt att se bättre ut. Han trollar inte bort ondskan. Men han fyller oss med livskraft, som inte är avsaknaden av problem, utan vissheten om att vara älskad och om att Kristus alltid förlåter oss, som för vår skull har besegrat synden, döden och rädslan. Idag firar vi vårt hopp, idag firar vi denna sanning: att ingen eller ingenting kan skilja oss från hans kärlek (jf. Rom 8:39).”

”Herren lever och vill att vi ska söka honom bland de levande. Efter att vi har funnit honom sänder han ut var och en av oss i världen för att förkunna Påskbudskapet, för att återuppväcka hoppet i hjärtan som tyngs av sorg, som kämpar för att finna meningen med livet. Detta är så viktigt idag. Men samtidigt får vi aldrig förkunna oss själva. Istället måste vi som hoppets glada tjänar förkunna den Uppståndne genom våra liv och genom vår kärlek, annars kommer vi bara att bli till en internationell organisation med människor som följer goda regler, men oförmögna att erbjuda världen det hopp som den längtar efter.”

”Hur kan vi styrka vårt hopp? Denna natts liturgi vägleder oss. Den lär oss att minnas Guds verk. Läsningarna beskriver Guds trofasthet, historien om hans kärlek gentemot oss. Guds levande ord förmår engagera oss i denna kärlekens historia, ge näring åt vårt hopp och förnya vår glädje,” sa påven Franciskus. ”Kära bröder och systrar, Kristus är uppstånden! Låt oss öppna våra hjärtan för hoppet och gå ut. Må minnet av hans gärningar och hans ord bli till den klara stjärnan som leder våra steg längs trons väg till den Påsk som inte kommer att ha något slut.”