Varför ska man bikta sig för en präst?

I januari publicerades en intervjubok med påven Franciskus med titeln ”Guds namn är Barmhärtighet.” I boken frågar journalisten Andrea Tornielli bland annat påven Franciskus om bikten. Varför är det viktigt att bikta sig för en präst? Är det inte tillräckligt att ångra sig och bara be Gud om förlåtelse, och lösa det direkt med honom? Varför ska man blanda in en präst i det hela?

Påven Franciskus svarade med en text från Johannesevangeliet. ”Jesus sa till sina apostlar: ’Om ni förlåter någon hans synder, så är det förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden’ (Joh 20:19-23). På så sätt blev apostlarna och alla deras efterträdare - biskoparna och deras medhjälpare prästerna - Guds barmhärtighets instrument. De handlar in persona Christi. Detta är mycket vackert. Det har en djup mening eftersom vi är sociala varelser. Om du inte kan prata med din broder om dina misstag så kan du vara säker på att du inte kan prata med Gud om dem heller. Istället slutar det med att du bekänner dina synder till din spegelbild, till dig själv.”

”Vi är sociala varelser och förlåtelsen har sociala följder. Min synd sårar mänskligheten, mina bröder och systrar, hela samhället. Att bikta mig inför en präst är därför ett sätt att lägga mitt liv i någon annans händer och hjärta, någon som i denna stund agerar i Jesu namn. Det är ett sätt att vara sann och äkta eftersom vi inser sanningen inför en annan människa, och inte inför vår egen spegelbild. Innan den helige Ignatius ändrade sitt liv och insåg att han måste bli en Kristi soldat deltog han i slaget om Pamplona. Han slogs för den spanske kungen Karl V mot den franska armén. Ignatius blev svårt skadad och trodde att han skulle dö. Det fanns ingen präst på slagfältet, så han kallade på en vapenbroder och biktade sig inför honom, han berättade alla sina synder. Eftersom soldaten var en lekman så kunde han inte lösa honom från hans synder, men Ignatius behov av att få bekänna sina synder inför någon annan var så starkt att han ändå valde att göra så. Det är en vacker erfarenhet.”

”Det är sant att jag kan tala direkt till Herren och be och bönfalla honom om förlåtelse. Och Herren kommer genast att förlåta mig. Man det är viktigt att jag går till bikt, att jag får sitta framför en präst som förkroppsligar Jesus och att jag får knäfalla inför Moder Kyrkan som är kallad att förmedla Kristi barmhärtighet. Det finns en objektivitet i gesten av att knäfalla inför prästen. Det blir farkosten genom vilken nåden når mig och helar mig. Jag har alltid rörts av traditionen i de östliga kyrkorna där biktfadern välkomnar botgöraren genom att lägga sin stola över botgörarens huvud och en arm runt hans axlar, som om han omfamnade honom. Det är en fysisk representation av acceptans och barmhärtighet. Vi blir påminda om att vi inte är där för att bli dömda. Det är sant att det alltid finns ett visst mått av dom i bikten, men något större än domen är verksamt där. Det handlar om att få vara ansikte mot ansikte med någon som handlar in persona Christi och som välkomnar och förlåter dig,” sa påven Franciskus, och avslutade ”Det är ett möte med barmhärtigheten.”