sociala nätverk:

RSS:

App:

Vatikanradion

Påvens och Kyrkans röst i dialog med världen

Språk:

Påven Franciskus \ Aktiviteter

Påven Franciskus möter missionsfamiljer i Neokatekumenal Vandring

Påven Franciskus möter Neokatekumenal Vandring - OSS_ROM

18/03/2016 17:28

På fredagen tog påven Franciskus emot 7000 troende i Paulus VI:s audienshall. Anledningen till mötet var att rörelsen Neokatekumenal Vandring bad påven Franciskus välsigna de 56 nya ’missio ad gentes’ som har formats och nu beger sig ut i världen för att missionera. Totalt rör det sig om 270 familjer med sammanlagt 1500 barn.

Av dessa ’missio ad gentes’, kommer 30 att skickas till Europa, 2 till Amerika, 14 till Asien och 4 till Oceanien. Var och en av dem består av en präst och tre eller fyra familjer med många barn, stora som små, som tillsammans utgör en kristen gemenskap. De är familjer som under många år tillhör den Neokatekumenala Vandringen.

Påven Franciskus uttryckte sin tacksamhet över deras svar på kallelsen att evangelisera och han gav dem tre ord med sig som mandat för missionen: enhet, förhärliga och världen:

”Enhet: Jesus ber till Fadern att de sina ska fullkomnas och bli ett (Joh 17:23): han vill att de ska vara ett med varandra, (v. 22), som han och Fadern är ett. Det är hans sista önskan före sin passion, vilket gör den desto mer innerlig: att det finns gemenskap i kyrkan. Gemenskap är viktigt. Guds och människans fiende, djävulen, har ingen makt över evangeliet, över den ödmjuka bönens kraft och sakramenten, men han kan skada kyrkan allvarligt genom att fresta vår mänsklighet. Han kan göra oss överlägsna, fördömande av andra, slutna och så skapa splittringar. Han är själv "splittraren" och börjar ofta genom att få oss själva att tro att vi är goda och bättre än andra: på det viset kan han så osämja oss emellan. Detta är en frestelse för alla kommuniteter och man kan märka av det i kyrkans vackraste karismor.”

”Ni har en vacker karisma, dopförnyelsen av livet. Varje karisma är en Guds gåva för att stärka gemenskapen. Men karisman kan förstöras av att man sluter sig i sig själv eller skryter, när man vill skilja sig från mängden. Vi måste skydda den från detta. Bästa sättet är att sträva efter den ödmjuka och lydiga enheten. Om man gör det fortsätter den Helige Ande att verka, som den gjorde i Maria, som var öppen, ödmjuk och lydig. Man måste alltid vara vaksam på att karisman skyddas från mänskliga överdrifter genom att sträva efter enhet med alla och lyda kyrkan. Så andas man i kyrkan och med kyrkan; så förblir man den "heliga hierarkiska moderkyrkans” barn, med en själ som är redo och beredd för uppdraget (jfr Ignatius av Loyola, Andliga övningar, 353).”

”Jag betonar denna punkt: Kyrkan är vår moder. Liksom barns ansiktet bär likheter med sin moder, så liknar även vi alla vår Moder, kyrkan. Efter dopet kan man inte längre leva som isolerade individer, i och med det har man blivit män och kvinnor i gemenskap, kallade att vara en gemenskapens operatörer över hela världen. Jesus grundade inte bara kyrkan till oss, utan även oss som kyrka. Kyrkan är inte ett redskap: vi är kyrka. Kyrkan är fruktbar som en mor: det är inte en organisation som söker medlemmar, eller en grupp som följer logiken i sina idéer, utan det är en mor som förmedlar livet, Jesu gåva.”

”Denna fruktbarhet får sitt uttryck genom herdarnas ämbete och ledning. Institutionen är även den en karisma, för den har sina rötter i samma källa, den helige Ande. Han är det levande vattnet. Men vattnet kan bara fortsätta att ge näring om växte vårdas och beskärs. Släcka törsten vid den Helige Andes källa, och var rädda om hela kyrkan, särskilt de mest ömtåliga delarna, så att alla växer tillsammans, harmoniskt och ger frukt.”

”Det andra ordet, förhärliga. Före sitt lidande, förutsäger Jesus att han kommer att "förhärligas" på korset: där visas hans ära (jfr Joh 17,5). Men det är en ny glans: den världsliga härligheten visar sig när du är viktig, beundrad, när du har tillgångar och framgång. Men Guds härlighet uppenbaras på korset: därifrån lyser och sprids kärleken. Det är en paradoxal ära: utan jubel, vinning eller applåder. Endast denna ära gör så att evangeliet kan bära frukt. Moderkyrkan bär frukt när den förmedlar Guds barmhärtiga kärlek, som erbjuds men inte påtvingas. Den är ödmjuk, som regnet som faller till jorden, som luften vi andas, som ett litet frö som bär frukt i tystnad. Den som förkunnar kärleken kan bara göra det med samma stil.”

”Det tredje ordet är världen. "Så älskade Gud världen" att han sände Jesus (Joh 3:16). De som älskar håller sig inte på avstånd, de går till mötes. Gud attraheras inte av det världsliga, han avskyr det, men han älskar den värld han har skapat, och älskar sina barn så som de är, oavsett var de bor, och även om de är "långt borta".”

”Det kommer inte att bli lätt för er i fjärran länder, i andra kulturer”, avslutade påven. ”Men det är ert uppdrag, och ni gör det av kärlek till moderkyrkan, för hennes enhet. Att evangelisera som  familjer, i enhet och enkelhet, är redan det en evangelisk förkunnelse, ett vackert vittnesbörd som jag tackar er för. Jag stannar här, men jag följer med er med mitt hjärta.”

18/03/2016 17:28