2016-03-10 13:49:00

En biktfaders bekännelser "Många återvänder efter år av frånvaro från biktstolen"


Påven Franciskus talar gärna och ofta om försoningenssakrament och uppmanar till att gå till bikt för att där möta Herrens Barmhärtighet. Har detta vänt trenden med tomma biktstolar. I en intervju med Vatikanens dagstidning ”L’Osservatore Romano” berättar en av Peterskyrkans biktfäder, konventualpater Rocco Rizzo, om sin vardag i biktstolen i Peterskyrkan. Han tillhör det apostoliska kollegiet ”Penitenzieria” – ansvarigt för försoningens sakrament i Peterskyrkan.

Han säger att det Extraordinära Jubelåret har inneburit en ökad tillströmning av botgörare som söker sig till biktstolarna i Peterskyrkan, särskilt italienare. I snitt tar han emot 30 personers bikt varje dag på vardagar, men antalet ökar kraftigt på helgerna och de religiösa högtiderna.

Under jubelåret har de utökat antalet biktfäder, från 14 fasta till att ha 30 tillgängliga präster dagligen. Främst rör det sig om Franciskanbröder från hela världen, som tillbringar en period på 5-6 månader i Vatikanen. Med deras hjälp fyller vi nästan alla biktstolarna, särskilt under de timmar med störst efterfrågan, på förmiddagen. Vi är på plats mellan 9.30 och 12.30, och på eftermiddagen mellan 15.30-18.30.

Påven har ofta tagit upp bikten i sina tal till präster och han uppmanar prästerna att vara bemötande och inte skuldbeläggande i biktstolen, vilket pater Rizzo håller med om är viktigt. ”Påven sa nyligen att bikten är en fest, under vilken man gläds över omvändelsen och Faderns barmhärtighet.”

”Ibland tar vi emot mycket tunga bekännelser, då vi lyssnar lyhört och hjälper personen att göra en god bikt. Några kommer till oss efter att inte ha biktat sig på trettio - fyrtio år. Det är mer och mer vanligt. Många säger att de har hört påvens uppmaningar om att vara modiga och gå och bikta sig, och vill nu återförenas med Herren. Det händer även att kvinnor som har gjort en abort vill bikta sig igen, trots att de redan har bekänt aborten vid en tidigare bikt. Det är som ett öppet sår som aldrig läker i deras själ.”

Under jubelåret är alla biktfäder i Peterskyrkan Barmhärtighetsmissionärer, dvs särskilt utvalda biktfäder för jubelåret med påvens tillåtelse att ge återlösen för de synder som annars endast biskopar och påven kan ge. Den enda synden de inte får förlåta är en biskopsvigning utan påvens tillåtelse för det är en synd med alltför komplicerade byråkratiska följder för kyrkan, och behöver därför den Heliga Stolens ingripande.

Pater Rizzo beskriver människornas relation till ordet barmhärtighet, och en del svårigheter som han möter i biktstolen som beror läggningen att presentera sig själv som offer, snarare än en syndare, och oviljan att förlåta. Dessa fall är ofta knutna till relationen mellan makar, som har svårt att glömma förödmjukelser, och att förlåta varandra.

Avslutningsvis säger pater Rizzo att under Barmhärtighetens jubellår lägger vi större fokus på barmhärtighetsgärningarna när vi ger bot. Vi ger hellre bot som tar sig uttryck i handlingar än böner, som att besöka en sjuk, knacka på dörren hos någon ensam, hjälpa någon äldre att handla, betala en räkning för den som har de svårt ekonomiskt, att hjälpa en rörelsenedsatt person till kyrkan. Detta är tecken på kärlek som den ångerfulla bör göra varje dag.

”Ibland är personerna som kommer för att bikta sig oförberedda, utan den minsta känsla av synd och utan att ens veta vad synd är. Vi försöker hjälpa dem så mycket som möjligt. I Peterskyrkan finns även ett annat problem: många kommer till oss fast de inte ens är döpta, bara för att se vad det är att bikta sig. Detta fenomen gäller främst utlänningar. I Italien är det ännu inte så vanligt eftersom man fortfarande tar del av katekesundervisningen som barn. Men många har slutat att ta emot sakramenten. När du frågar unga om när den senaste bikten var, svarar många att det var när de konfirmerades eller när de tog emot förta kommunion.”








All the contents on this site are copyrighted ©.