Relationerna mellan den Heliga Stolen och Moskvapatriarkatet

Till skillnad från vad som hände med patriarkatet i Konstantinopel och andra lokala ortodoxa kyrkor efter det Andra Vatikankonciliet, och annulleringen som påven Paulus VI och Athenagoras gjorde år 1964 av de ömsesidiga bannlysningarna som rådde sedan år 1054, har relationerna mellan Rom och Moskva under de senaste decennierna präglats av oregelbundna svängningar.

Under påven Johannes Paulus II tid var det största hindret konflikterna mellan rysk-ortodoxa och grekiska-katoliker i Ukraina - den så kallade "Uniate-frågan", som fortfarande är öppen – liksom anklagelserna som rysk-ortodoxa kyrkan gjorde mot Rom att missionera i Ryssland efter kommunismens fall, då den Heliga Stolen beslutade att uppföra fyra romersk katolska apostoliska förvaltningar i Ryssland år 1991 och 1999 som sedan år 2002 upphöjdes till stift. Ett beslut som ogillades av Moskvapatriarkatet, som alltid har ansett Ryssland som ett "kanoniskt territorium" tillhörande den ryska ortodoxin, där alla andra kyrkor endast kan accepteras som gäster.

Den första fasen av uppmjukning av relationerna såg man med påven Benedictus XVI, som var känd och uppskattad i den ortodoxa världen redan som enkel teolog.  Pontifikatet påbörjade en ny fas av avspänning i relationerna mellan de två kyrkorna, och man lyckades klargöra några av de tidigare missförstånden gällande anklagelserna om proselytism. Framförallt såg man en öppning från Moskvapatriarkatets sida i önskan att enas i försvaret av den moraliska värdegrunden som angreps av sekulariseringen och relativismen. Men inte ens Benedictus XVI:s försök att ordna ett möte med patriarken i Moskva var framgångsrika.

Påven Franciskus genombrott beror dels på att han inte har tagit ett starkt parti i konflikten mellan Ryssland och Ukraina, till Ukrainas katolska biskopars besvikelse, men som patriarken Kirill i sin tur uttryckte sin uppskattning över: ”Vatikanens balanserade förhållande till konflikten är bra”.

Förbindelserna mellan den Heliga Stolen och Moskvapatriarkatet har avsevärt intensifierats under 2015, vilket framgår av täta besök dem emellan. Det räcker med att nämna att Metropoliten Hilarion, som har tagit efter den uppgift som Kirill tidigare hade som ansvarig för patriarkatets yttre förbindelser, har varit i Rom fyra gånger under det senaste året och träffat påven Franciskus i privat audiens två gånger, den 15 juni och den 21 oktober. I oktober var han inbjuden att delta under Familjesynoden. Från Vatikanens sida har statsekreterare Parolin och kardinal Kurt Koch vid det Påvliga rådet för Kristen enhet besökt Ryssland flera gånger.

En annan viktig aspekt av mötet i Havana är det kommande pan-ortodoxa mötet på Kreta mellan den 16-27 juni, där Moskvapatriarkens möte med påven är av betydelse då han möter Konstantinopels patriark som sedan år tillbaka har mycket goda relationer till Rom.

Men vem är patriarken Kirill?

Kirill blev vald till patriark för sju år sedan och var då, 63 år gammal, en av de yngsta biskoparna i den rysk-ortodoxa kyrkans historia att bli patriark, då han hade blivit biskopsvigd innan han hade fyllt 30 år. Han tog över efter Alexis II efter att ha varit ansvarig för patriarkatets relationer med andra kyrkor. Man beskriver honom som en stark och beslutsam man – en naturlig ledare,  en strateg med god retorik.

Den rysk-ortodoxa kyrkan har vuxit till antalet stift, och antalet biskopar under de senaste åren har ökat kraftigt. Vid Sovjetunionens slut fanns det 70 stift. Idag finns det 300 rysk-ortodoxa stift i Ryssland, och över 380 biskopar och hjälpbiskopar. Patriark Kirill har främjat en djup institutionell reform, som man kan beskriva som motsatsen till den påven Franciskus driver.

Kirills strukturella reform präglas av en centralisering som den rysk-ortodoxa kyrkan aldrig sett tidigare. Av de cirka 380 nuvarande biskoparna, har nästan hälften blivit vigda under Kirill. Han har skapat nya regeringsorgan i kyrkan, och de leds alla av patriarken. Många anser att han i sin institutionella kyrkliga reform är inspirerad av den katolska kyrkans modell med en centraliserad kuria, och en auktoritär förvaltning av kyrkan. Denna bild krockar med den reform som påven Franciskus försöker genomföra, i sin decentralisering, och sina uttalanden om kollegialitet och synodalitet, med ett ökat deltagande och insyn i kyrkans förvaltning.

Man får intrycket av att de två kyrkorna på sistone upplever två motsatta erfarenheter, spegelvänt. Den katolska kyrkan, som är uppbyggd som en monarki, söker alltmer kollegialitet. Den ortodoxa kyrkan, där sobornost är ett nyckelbegrepp, styr mot en större hierarkisk auktoritet.

Patriark Kirill är en andlig son till Metropoliten Nikodim, som var känd för sin ekumeniska öppenhet och särskilt för sin närhet till den katolska kyrkan. Nikodim dog i Vatikanen september 1978 i armarna på Johannes Paulus I, i en hjärtattack när han var på besök för att gratulera påven, som hade blivit vald två dagar innan. Moskvapatriarkatet meddelade då att det hade varit "påven som hade läst de sista bönerna och formeln för syndernas förlåtelse”. Bara en dryg månad senare dog även Johannes Paulus I på liknande sätt.

Metropoliten Nikodims generation av präster, var i allmänhet öppna för dialog med katoliker, och många av dem blev biskopar under 80-talet och 90-talet. Kirill var en av de yngsta representanterna för denna grupp. Sedan 1975 är han medlem i centralkommittén i Kyrkornas Världsråd, och 1989 utsågs ärkebiskop Kirill till chef för patriarkatets avdelning för relationer med andra kyrkor.