2016-02-09 13:57:00

Påven till kapucinerna "Var ödmjuka och förlåtande i biktstolen!"


Tidigt på tisdagen klockan 7.30, firade påven Franciskus mässan i Peterskyrkan tillsammans med Kapucinbröder från hela världen, som har kommit med anledning av att de två heliga kapucinerbröderna Padre Pio da Pietralcina och Leopoldo Mandic' reliker är i Rom fram till på askonsdagen.

I en basilika vars atmosfär präglades av djup bön fokuserade påven Franciskus sin predikan på förlåtelse.

"Er tradition som kapucinerbröder är präglad av förlåtelse, att ge förlåtelse”, började påven sin predikan. ”Bland er finns det många bra biktfäder: och det beror på att de vet att de är syndare. De vet att de är stora syndare, och inför Guds storhet ber de ständigt: "Hör, Herre, och förlåt" (jfr 1 Kung 8:30). Eftersom de vet hur man ber väl, vet de hur man förlåter. Om man glömmer bort sitt eget behov av förlåtelse, glömmer man långsamt bort Gud, man glömmer bort att be om förlåtelse, och hur man förlåter. Den ödmjuka, den som vet att han är en syndare, är förmögen att ge förlåtelse i biktstolen. De andra, de som är som de skriftlärda och som känner sig som "renläriga", och "mästare", de vet bara hur man fördömmer”, sa påven och hänvisade till dagens liturgiska läsningar.

Påven påminde om att biktstolen först och främst är en plats för förlåtelse, och om det är omöjligt att ge absolution så berättigar det inte att man "slår" på personen som har kommit för att söka tröst, förlåtelse och frid i sin själ. I biktstolen bör man finna en fader som omfamnar en och som säger: "Gud älskar dig"; och som får dem att känna att Gud älskar dem”, sa påven och påpekade att man ibland hör människor som aldrig går till bikt för att de har blivit utskällda i biktstolen.

”Tröttna inte på att förlåta”, fortsatte påven, och berättade om hur han hade besökt en biktfader som alltid hade en lång kö utanför biktstolen med personer av alla de slag som ville bikta sig. Han hade berättat för påven att han ibland oroade sig för att han förlät för mycket. Vad gör du när du känner så, hade påven frågat. Jo, jag går till kapellet och går ner på knä inför tabernaklet och säger: ”Förlåt mig, Herre, förlåt mig, jag tror att jag har förlåtit för mycket idag. Men Herre, det är du som har gett mig ett dåligt exempel!". Med denna berättelse uppmanade påven till att vara förlåtelsens, försoningens och fridens män.

Påven påpekade även att som biktfäder är det inte nödvändigt att ställa många frågor och ha svar på detaljer. Bara det faktum att personen i fråga är där är ett tecken på att de ångrar sig, vill ändra på sig och inte upprepa synden.

Slutligen beskrev påven Franciskus förlåtelsen som ett frö, ur vilket nytt liv växer. Han sa att man måste ha tillit till förlåtelsens kraft och varnade för att falla för pelagianismen, och uppmana människorna att ”göra detta, detta, detta, och detta” som om personens frälsning berodde på hennes viljekraft. Han sa även att en biktfaders karisma, är i ständigt behov av att återupplivas. Men han sa återigen och om igen att de måste förlåta och förlåta. "Vem är det i Bibeln som alltid anklagar och fördömer? Jo, den onde. Antingen gör ni som Jesus och ger ert liv för fölåtelsen, i bön och i många timmar sittandes i biktstolen, som de två St. Leopold och St. Pius; eller så gör ni motsatsen och fördömer och anklagar. Jag ber er, och jag riktar mina ord till alla präster, var ödmjuka och sätt er inte i biktstolen, om ni känner att ni inte kan förlåta.”








All the contents on this site are copyrighted ©.