Påven Franciskus: Tro är det största arvet som vi kan lämna efter oss

Vid torsdagens morgonmässa i Sankta Marta talade påven Franciskus om tron. I sin predikan sa den helige fadern att vi inte behöver frukta döden, eftersom livet fortsätter även bortom den.

Tanken på döden blir ett ljus som lyser upp livet
Torsdagens första läsning handlade om kung Davids död. ”Varje liv har ett slut,” sa påven. Detta är en tanke ”som inte behagar oss,” som vi alltid vill försöka undvika, men ”som är en verklighet i det vardagliga livet.” Tanken på döden blir ”ett ljus som lyser upp livet” och ”en verklighet som vi alltid borde ha inför oss.”

”Vid en av onsdagsaudienserna fanns det ibland de sjuka en mycket gammal syster som hade ett fridens ansikte och ett strålande arv: ’Men hur gammal är du syster?’ Med ett leende sa hon: ’Åttiotre, men jag håller på att avsluta min väg i detta liv för att börja på en ny tillsammans med Herren, för jag har cancer i bukspottskörteln.’ Denna kvinna hade levt sitt gudsvigda liv fridfullt och fullt ut. Hon fruktande inte döden. ’Jag avslutar min väg i detta livet för att påbörja en annan.’ Det är en övergång. Det är något bra för oss.”

Tron är det vackraste arvet
David regerade över Israel i 40 år, fortsatte påven. Innan han dog så uppmanade David sin son Salomon att följa Herrens lag. David hade ofta syndat under sitt liv, men han hade lärt sig att be om förlåtelse, och Kyrkan kallar honom helig. ”En syndare, men ett helgon.” Nu vid sin dödsstund så gav David sin son ”det allra vackraste och det största arvet som en man eller kvinna kan lämna till sina barn. Han gav dem tron.”

”I sina testamenten skriver människor: ’Jag lämnar det här till en person, det här till en annan, och ytterligare någon annan får detta.’ Ja, det är bra, men det allra vackraste arvet, det allra största arvet som en man eller kvinna kan lämna till sina barn är tron. Och David minns Guds löften, han minns sin egen tro på dem, och han påminner sin son om dem och ger honom på så sätt tron som ett arv. När vi vid dopet ger föräldrarna ett tänt ljus, trons ljus, så säger vi till dem: ’Bevara det, får det att växa i din son eller dotter, och lämna det till dem som ett arv.’ Lämna tron som ett arv, detta är vad David lär oss. Och sedan dog han helt enkelt, precis som varje man kommer att göra. Men han visste mycket väl vad han skulle lämna efter sig till sin son, vilket det bästa arvet var som han kunde ge honom. Inte kungariket, utan tron!”

Gud är trofast. Han är en Fader som aldrig sviker oss. Det skulle göra oss gott att fråga oss själva: ”Vilket är arvet som jag kommer att lämna efter mig? Kommer jag att lämna ett arv från en trons man eller kvinna? Kommer det att vara det arv som jag ger mina barn? Låt oss be Herren om två saker: att inte känna rädsla inför detta sista steg, likt systern vid onsdagsaudiensen. Låt oss sedan be att vi ska få lämna efter oss som ett arv tron på den trofaste Guden, som alltid är nära oss, som är vår Fader och som aldrig sviker oss.”