Hela påvens katekes - Barmhärtighet 4. Guds namn är den Barmhärtige

Idag inleder vi en rad katekeser om hur bibeln talar om barmhärtighet, för att lära oss barmhärtighet genom att lyssna till vad Gud själv lär oss med sitt ord. Vi börjar med det Gamla testamentet, som förbereder oss och leder oss till den fulla uppenbarelsen i Jesus Kristus, i vilken Faderns barmhärtighet uppenbarar sig helt och fullt.

I den Heliga Skriften presenteras Herren som “den barmhärtige Guden”. Detta är hans namn, genom vilket han så att säga uppenbarar oss sitt ansikte och sitt hjärta. Andra Mosebok berättar att han själv beskrev sig så när han uppenbarade sig för Mose: ” Herren är en barmhärtig och nådig Gud, sen till vrede och rik på kärlek och trofasthet” (34:6). Också i andra texter återfinner vi detta uttryck i olika varianter, men betoninger är alltid på Guds barmhärtighet och kärlek som aldrig tröttnar på att förlåta (jfr Jona 4:2; Joel 2:13; Ps 86:15; 103:8; 145:8; Neh 9:17). Låt oss tillsammans se dessa ord i bibeln som talar till oss om Gud.

Herren är “barmhärtig”: detta ord beskriver en ömhet som den en moder hyser gentemot sitt barn. Det hebreiska ord som används i bibeln för tanken till inälvor eller också till modersskötet. Därför manar det fram en bild av en Gud som blir gripen och rörd som en moder när hon tar sitt barn i famnen och bara vill älska, skydda och hjälpa, redo att ge allt, också sig själv. Detta är den bild som detta ord antyder. En instinktiv kärlek.

Sedan står det att Herren är “nådig”, vilket betyder att han ger nåd, har medlidande, och att han i sin storhet böjer sig över den som är svag och fattig, att han alltid är redo att ta emot, förstå och förlåta. Han är som fadern i liknelsen i Lukasevangeliet (jfr Luk 15:11-32): en fader som inte stänger in sig i sin vrede över att hans yngste son har övergivit honom, utan tvärtom fortsätter att vänta på honom – han har avlat honom -, och sedan springer honom till mötes och omfamnar honom. Han låter honom inte ens avsluta sin bekännelse- som om han lagt handen över hans mun ., så stor är hans kärlek och glädje över att ha återfunnit honom; och sedan kallar han också på den äldste sonen, som är arg och inte vill fira, sonen som hela tiden stannat hemma men som har levt som en tjänare mer än en son. Fadern böjer sig också över honom och bjuder honom att komma in, försöker öppna hans hjärta för kärleken, för att ingen skall bli utestängd från barmhärtighetens fest. Barmhärtigheten är en fest!

Om denne barmhärtige Gud sägs också att han är “sen till vrede”, bokstavligen att han är “lång i andningen”. Han har alltså fördragsamhetens vida andning och förmåga att uthärda. Gud förmår vänta, hans tider är inte människornas otåliga tider. Han är som den kloke bonden som förmår vänta, som ger den goda säden tid att växa, trots ogräset (jfr Matt 13:24-30).

Till sist säger Herren sig vara “rik på kärlek och trofasthet”. Det är en vacker definition av Gud! Här finns allting. För Gud är stor och mäktig, men denna storhet och makt utövar han genom att älska oss, vi som är så små, så oförmögna. Ordet ”kärlek”, som används här, syftar på tillgivenhet, nåd, godhet. Det är inte kärleken i romantiska tv-serier. Det är den kärlek som tar första steget, som inte beror på mänskliga förtjänster utan på en väldig generositet. Det är en gudomlig omsorg som inget kan hejda, inte ens synden, för den förmår överskrida synden, besegra det onda och förlåta den.

En “trofasthet” utan gränser: detta är det sista ordet i Guds uppenbarelse för Mose. Guds trofasthet vacklar aldrig, för Herren är väktaren som i psaltarpsalmen inte sover utan ständigt vakar över oss för att leda oss till livet:

“Han låter inte din fot slinta,

han vakar ständigt över dina steg.

Han sover aldrig, han vakar ständigt,

han som beskyddar Israel.
[...]
Herren bevarar dig från allt ont,

från allt som hotar ditt liv.

Herren skall bevara dig

i livets alla skiften,

nu och för evigt.” (121:3-4,7-8).

Och denne barmhärtige Guden är trofast i sin barmhärtighet. Paulus säger något vackert: om du inte är honom trogen skall han ändå förbli trofast för han kan inte förneka sig själv. Trofasthet i barmhärtighet är Guds väsen. Och därför är Gud fullständigt och ständigt pålitlig. En solid och stabil närvaro. Och detta är vår tros visshet. Låt oss därför anförtro oss helt och hållet åt honom under detta barmhärtighetens jubelår, och låt oss erfara glädjen i att vara älskade av denne ”barmhärtige och nådige Gud, sen till vrede och rik på kärlek och trofasthet”.