Hela påvens katekes om familjen – 33. Gästfrihetens port

Med dessa reflexioner står vi nu inför jubelåret, som är nära. Framför oss står porten, men inte bara den heliga porten, utan den andra: Guds barmhärtighets stora port – och det är en vacker port! – som tar emot vår ånger och erbjuder oss sin förlåtelses nåd. Den porten är generöst öppen, vi behöver bara litet mod för att gå in genom den. Var och en av oss bär på saker som tynger oss. Vi är alla syndare! Låt oss ta vara på denna stund som kommer och låt oss gå över tröskeln till barmhärtigheten hos Gud som aldrig tröttnar på att förlåta, han tröttnar aldrig på att vänta! Han ser oss, han är alltid vid vår sida. Låt oss fatta mod! Låt oss gå in genom porten!

Alla familjer och hela kyrkan har uppmuntrats att mötas på tröskeln till denna öppna port av den biskopssynod vi höll i oktober. Kyrkan uppmuntrades att öppna sina portar för att gå ut med Herren för att möta sina barn på vandring, som ibland är osäkra, ibland går vilse, i dessa svåra tider. Särskilt de kristna familjerna har uppmuntrats att öppna porten för Herren som väntar på att få komma in med sin välsignelse och vänskap. Och om Guds barmhärtighets port alltid är öppen, måste portarna vara öppna också i våra kyrkor, gemenskaper, församlingar, institutioner och stift, för att vi så alla skall kunna gå ut och föra ut denna Guds barmhärtighet. Jubelåret pekar på Guds barmhärtighets stora port men också på de små portarna i våra kyrkor, som står öppna för att släppa in Herren – och ibland för att släppa ut Herren – som är fången i våra strukturer och i vår egoism.

Herren slår aldrig in dörren. Också han väntar på tillstånd att gå in. Uppenbarelseboken säger: “Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig” (3:20). Tänk er Herren som knackar på vårt hjärtas dörr! Och i den sista stora visionen i Uppenbarelseboken profeteras så här om Guds stad: ” dess portar skall aldrig stängas om dagen”, vilket betyder för evigt, för ”natt blir det inte där” (21:25). På många håll i världen låser man aldrig dörren, sådana platser finns fortfarande. Men det finns många andra platser där det har blivit normalt med bepansrade dörrar. Vi får inte vänja oss vid tanken på att göra så med hela vårt liv, med familjens, stadens och samhällets liv. Och än mindre med kyrkans liv. Det skulle vara förfärligt. En ogästfri kyrka, liksom en instängd familj, motsäger evangeliet och fördystrar världen. Det får inte finnas bepansrade dörrar i kyrkan! Allt skall vara öppet!

Hur man sköter “portar” – trösklar, övergångar, gränser – är en viktig symbol. Porten måste förstås skydda men inte inte utestänga. Man får inte slå in porten, tvärtom måste man be om lov att få gå in, för gästfriheten strålar i mottagandets frihet och fördunklas av invasionens våld. Porten öppnas ofta, för att se om någon står och väntar utanför och kanske inte vågar eller orkar knacka. Många människor har mist modet och vågar inte knacka på hos vårt kristna hjärtas port eller på våra kyrkors portar. De står där, de vågar inte, vi har berövat dem modet. Detta får aldrig ske. Porten säger en hel del om hemmet men också om kyrkan. Att sköta en port kräver uppmärksam urskillning och måste samtidigt inge stort förtroende. Jag vill tacka alla dem som bevakar portar: i hyreshus, på institutioner, i kyrkorna. Ofta kan portvaktens omsorgsfullhet och vänlighet ge en bild av mänsklighet och mottagande i hela huset, redan från ingången. Man kan lära sig mycket av dessa män och kvinnor, som vakar över platser där man möts och tas emot i människans städer. Till alla dem som vakar över portar, till bostäder eller kyrkor, tack! Le alltid, visa mottagandet i det huset eller i den kyrkan, så att folk känner sig glada och välkomna på den platsen.

I själv verket vet vi väl att det är vi som är Guds portvakt, och vad heter Guds port? Jesus! Han lyser över alla livets portar, också över de portar som utgörs av vår födelse och vår död. Han sade själv: “Jag är grinden. Den som går in genom mig skall bli räddad. Han skall gå in och han skall gå ut, och han skall finna bete” (Joh 10:9). Jesus är en port där man kan gå in och gå ut. För Guds fårfålla är en tillfykt, inte något fängelse. Guds hus är en tillflykt, inte något fängelse, och porten heter Jesus.Och om porten är stängd, säger vi: ”Herre, öppna porten! Jesus är porten och låter oss gå in och ut. Det är tjuvarna som försöker undvika porten. De försöker alltid gå in på något annat sätt, genom fönstret eller taket, men de undviker porten, för de har ohederliga avsikter, och tar sig in i fårfållan för att bedra fåren och utnyttja dem. Vi måste gå in genom porten och lyssna till Jesu röst. Om vi hör hans röst är vi trygga, då är vi räddade. Vi kan gå in utan fruktan och gå ut utan fara. I detta vackra tal av Jesus talas det också om grindvakten, som har till uppgift att öppna för den gode herden (jfr Joh 10:2). Om grindvakten lyssnar till herdens röst, då öppnar han, och släpper in alla de får som herden har med sig, också dem som gått vilse i skogen och som den gode herden har gått för att hämta. Det är inte grindvakten som väljer ut fåren, det gör inte heller församlingens sekreterare. Alla får är inbjudna och utvalda av den gode herden. Också grindvakten lyder herdens röst. Vi måste vara som den grindvakten. Kyrkan är portvakten i Herrens hus, den är inte husets herre.

Den heliga familjen i Nasaret vet väl vad en öppen eller stängd port betyder för den som väntar barn, som inte har tak över huvudet, som måste fly från en fara. De kristna familjerna borde göra sitt hems tröskel till ett litet men samtidigt stort tecken på Guds barmhärtighets och mottagandes port. Det är så man skall kunna känna igen kyrkan över hela jorden: som portvakten hos en Gud som knackar på, som mottagandet hos en Gud som aldrig stänger dörren i ansiktet på dig med svepskälet att du inte hör till det huset. I denna anda nalkas vi jubelåret. Jubelåret har sin heliga port, men också Guds barmhärtighets stora port. Där skall också vårt hjärtas port finnas för att vi alla skall ta emot Guds förlåtelse och själva förlåta och ta emot alla dem som knackar på vår port.