Vad är en titulärbiskop?

I den Katolska Kyrkans Katekes, artikel nummer 874, läser vi: ”För att leda och ständigt föröka Guds folk instiftade Herren Kristus i sin kyrka olika ämbeten som syftar till hela kroppens bästa. Ämbetsbärarna som är utrustade med helig fullmakt står i sina bröders tjänst så att alla som hör till Guds folk kan uppnå frälsningen.” Biskoparna är apostlarnas efterträdare, de män som Jesus själv gav i uppdrag att förkunna evangeliet och att leda den nya Kyrkan, och inte minst fullmakten att lösa människor ifrån deras synder och att fira Mässan. Biskopen ansvarar för det pastorala arbetet i sin lokalkyrka, i sitt stift, och tillsammans har hela biskopskollegiet, under ledning av biskopen av Rom, omsorg för hela den världsvida Kyrkan.

Enligt den katolska kyrkorätten kan ett stift endast ha en biskop. Men det finns situationer då detta inte räcker, exempelvis när ett stift är för stort och innebär för mycket arbete för att kunna skötas av endast en biskop, eller då stiftets biskop är sjuk. Det finns även viktiga ansvarsområden inom omsorgen för den världsvida Kyrkan, särskilt inom kurian eller som apostolisk nuntie, som behöver skötas av en biskop, men där den höga arbetsbelastningen gör det omöjligt för biskopen att samtidigt sköta ett stift. För att kunna möta dessa behov har man sedan länge vigt biskopar knutna till titulärstift, vilket är tidigare katolska stift som inte längre existerar.

Många av dessa stift återfinns i Nordafrika, i länder som idag är muslimska. Under de första århundradena var stiften mycket små och bestod ofta utav endast en liten stad och dess omgivningar, vilket gör mängden möjliga titularstift mycket stor.

Vid biskopssynoden i Konstantinopel 692 beslutades det att en biskop som hade fördrivits ifrån sitt stift skulle förbli biskop, och så länge man hade hopp om att en dag återfå området så fortsatte man att viga efterträdare till dessa biskopar, trots att ingen av dem kunde verka i sitt stift. Fram tills 1881 benämndes titulärbiskoparna därför ofta episcopus in partes infidelium, vilket betyder ”biskop i områden som är i de otrognas händer.”

Dessa biskopar, som inte hade ett eget stift men som hade alla befogenheter som tillfaller en biskop, började därför att assistera andra biskopar eller påven själv i dessas arbete. Eftersom detta berikade Kyrkans arbete så fortsatte man att viga nya titulärbiskopar, och gör så än idag.