Påvens bakgrund som jesuit är nyckeln till att förstå synoden

Den amerikanske journalisten, författaren och jesuitpatern James Martin skriver i en artikel för America Magazine att nyckeln till att förstå påven Franciskus inställning till biskopssynoden finns i hans bakgrund som jesuit.

Pater Martin säger att det påven gör är precis vad jesuiter brukar kalla för gruppurskiljning, eller gemensam urskiljning, och att det till sin natur är rörigt, förvirrande och ibland till och med kaotiskt.

Metoden kommer ifrån jesuiternas grundare, den helige Ignatius av Loyola, och hans bok De Andliga Övningarna. Den börjar med förtröstan på att Gud vill att en person eller en grupp ska fatta goda, hälsosamma och livgivande beslut, genom att ”urskilja andarna,” vilket innebär att skilja mellan vad som kommer ifrån Gud och vad som inte gör det, så kommer man till slut att finna klarhet över vilken som är den bästa vägen att vandra.

Gruppurskiljning är en form av urskiljning där två eller flera personer deltar. Metoden som kan vara ny för såväl ett flertal av deltagarna vid synoden som för observatörer och kommentatorer, kräver fem saker utav deltagarna.

För det första, frihet. Alla deltagarna måste vara ”indifferenta,” vilket innebär att vara radikalt fri att följa Guds vilja vad den än må vara. Detta innebär givetvis att man tar hänsyn till tidigare åtaganden och att man förblir trofast mot Kyrkans lära, men man kan inte vara ”fäst” vid något som kan hindra Guds Ande att röra sig fritt i gruppen.

Detta kan orsaka spänningar ibland dem som känner att varje ny tanke är ett hot gentemot Kyrkans lära, eller att förändring i sig självt skulle leda till förvirring.

För det andra, så krävs en fullständig öppenhet. Påven Franciskus nämnde detta redan i sitt tal till den förberedande biskopssynoden 2014, när han uppmanade biskoparna till en frimodig öppenhet och yttrandefrihet. ”Låt ingen säga: ’Det här kan du inte säga,’” sa påven då till de församlade biskoparna. Tanken med detta är att den Helige Ande kan verka mitt i de ibland till synes förvirrade och kaotiska diskussionerna, och att Han kan tala genom varje deltagare. Detta kräver en öppenhet utav sina egna tankar och känslor, men även en öppenhet gentemot andras tankar och känslor, oavsett hur hotfulla de kan verka. I en gruppurskiljning så kan det mycket väl vara den minst troliga personen eller gruppen som den Helige Ande rör allra starkast.

Detta kan orsaka spänningar för dem som känner att de med mest auktoritet, utbildning eller erfarenhet alltid har det ”rätta” svaret. Människor kan även vara rädda för att vara helt öppna eftersom de då kan anses vara på ”fel sida” i en fråga. Dessutom kan det vara svårt för en person att våga uttrycka en tanke som står i motsats till majoritetens.

För det tredje, tålamod. den Helige Ande blåser var den vill. Det tar sin tid för människor att dela sina tankar, ställa frågor, diskutera, förtydliga, be och urskilja. Man kan inte skynda på den Helige Ande. Därför kan det ta dagar att fatta ett beslut som förväntades att ta några timmar, eller veckor för ett beslut som förväntades efter en dag.

Detta kan orsaka spänningar för en grupp utav upptagna människor som har mycket som de måste hinna samtala om.

För det fjärde, så krävs det mycket tid för bön. Det är grundläggande för gruppurskiljning med tid för gemensam bön i gruppen, men även med mycket tid för enskild bön. Det är dessutom viktigt, om man känner sig bekväm med det, att dela de insikter som man har fått i sin bön med gruppen. Gruppurskiljning innebär att man frambär inför Gud sina känslor över dagens samtal, att tillsammans med Gud undersöka varför man känner motstånd inför en annan persons tankar, att man är villig att dela frukterna av sin bön med de andra och även att man ber Gud om hjälp. Allt detta tar tid.

Även här kan ett pressat schema orsaka spänningar, men även en rädsla över att vara öppen med sitt personliga böneliv.

För det femte och slutligen, bekräftelse. Efter att gruppen har fattat ett beslut så förväntar sig den helige Ignatius att deltagarna uppelever en känsla utav vad han kallar ”bekräftelse,” en känsla utav frid eller att man har fattat rätt beslut. Bekräftelsen är ökänt svår att definiera, men är en utav de allra viktigaste aspekterna utav gruppurskiljning. Det är inte en lättnad över att det är över, och inte heller en upprymdhet över att din sida har ”vunnit.” Du är inte glad över beslutet eftersom ditt argument räddade dagen, och det innebär inte heller att du är nöjd med att alla tycks eniga om beslutet. Snarare är det så att efter att alla har fått komma till tals och ett förslag har utkristalliserat sig ifrån de andra så upplever du en bekräftande frid som i sig själv är en gåva ifrån Gud. Man skulle kunna säga att det är Guds ”tecken” på att gruppen är på rätt väg.

Denna särskilt subtila aspekt utav urskiljningen är inte en direkt spänning med någon aspekt utav synoden, men kan helt enkelt vara obekant för deltagarna.

Pater James Martin säger även att den förvirring som uppstår kring synoden är naturlig. ”Även för jesuiter så är gruppurskiljning svårt och frustrerande. Det kräver frihet, öppenhet, tålamod, tid för bön och en förståelse av vad bekräftelse innebär.”