Är familjesynoden ett derby?

Oktober månad i Rom präglas av Familjesynoden, och man återupplever samma scener som förra året, med biskopar från all världens hörn som varje morgon riktar sina snabba steg mot Vatikanen, medan kameror snurrar och journalister jagar offer med mikrofonen i högsta hugg.

Påven Franciskus är den enda påven som har kallat till biskopssynod två år i rad, vilket visar värdet han lägger både på frågan, och på biskoparnas roll. Biskopssynoden är visserligen inte beslutsfattande, eftersom den inte är ett parlament, och omröstningen i slutet är inte avgörande för påvens val. Det är alltså inte synodens Relatio som är avgörande, utan påvens svar som kommer i form av en apostolisk uppmaning, esortazione apostolica. Men biskopssynoden är viktig, och just i år är det symboliskt, då den firar 50 år sedan instiftandet.

Det har inte undgått någon att just denna biskopssynod, i två faser, har lett till en livlig debatt. I ett möte för oss i Vatikanens mediavärld sa häromdagen biskopsynodens sekreterare att det inte rör sig om ett derby, med två lag mot varandra, i en match som ska rapporteras minut för minut. Man måste ha tålamod i väntan på slutresultatet.

Men derbystämningen har inte varit frånvarande de senaste månaderna. Och det beror inte bara på media, utan även på synodsfäderna. Redan för ett år sedan var till exempel de afrikanska biskoparnas missnöje ett faktum redan i synodssalen, och under det senaste året har 11 afrikanska biskopar, varav sju är kardinaler, skrivit boken ”Afrika – Kristus nya hemland”. Undertiteln är ’Afrikanska biskopars bidrag till Familjesynoden’, och man varnar för att låta den västerlänska antropologiska omvandlingen förändra trosläran om äktenskapet och familjen.

Boken är fortfarande varm av tryckpressarna, liksom även en annan bok, ”Elva kardinaler talar om äktenskap och familj”, även här ett bidrag till en pastoralvård som värnar om trosläran.

På den andra sidan som tycker att kyrkan måste erkänna dagens olika typer av familjevarianter, se man biskopar från främst Centraleuropa, med Frankrike, Tyskland och Schweiz i täten. På sistone har det kommit ut böcker som ”Familjemångfald i den katolska kyrkan” och ”Äktenskapet i brytpunkten. Den katolska kyrkans kamp om familjen”. Man både ifrågasätter äktenskapets oupplöslighet, och förväntar sig främst inte att den katolska kyrkans bemötande ska vara barmhärtigt, utan snarare erkänna det goda i relationer och familjer som inte prompt följer det katolska äktenskapets mall.

Franciskus’ val att publicera sina två ’Motu Proprio’ gällande förändringar ogiltigförklaringsprocessen av äktenskapet före synoden var säkert genomtänkt.

Påven gör framförallt två ändringar – han ger stiftsbiskoparna mer makt i ogiltigförklaringen och han gör processen mycket snabbare, i och med att han avskaffar dubbla domslut. En ny ”kort process” blir dessutom möjlig, och ska ta 45 dagar. 

Påven Franciskus ’motu proprio’, vars namn säger att det är på påvens ’egna initiativ’, kan ses som en gest både i förhållande till familjesynoden och till den Gudomliga Barmhärtighetens jubelår som inleds strax därefter, den 8:e december.

Det är ett av påvens sätt att konkret besvara den katolska kyrkans stora utmaning idag: skilsmässor, splittrade familjer, omgiften. Både han, liksom hans företrädare Benedictus XVI, har vid upprepade tillfällen ifrågasatt hur många av dagens äktenskap verkligen är äktenskap i sakramental bemärkelse. Essensen av sakramentet är tron. Men man räddar inte familjen genom att ogiltigförklara äktenskap, så utmaningen är mycket djupare än så. Under en audiens nyligen påpekade påven att det finns vuxna som är som bedövade inför den skada de gör barnen, i självupptagna val som splittrar familjen.

Att den Gudomliga Barmhärtigheten är lösningen är säkert alla biskopar överrens om, men hur den ska utövas, det är där det skär sig. Vissa om att den Helige Anden inte utesluter spänningar, när den leder kyrkan i sin urskiljning, väntar man nu på slutresultatet.