Kardinal Sarah - ord och inga visor om kyrkans familjepastoralvård

Inför synoden kan det vara intressant att uppmärksamma den afrikanske kardinalen Robert Sarah, från Guinea, prefekt vid kongregationen för gudstjänstliv och sakramentsförvaltning. Han har skrivit en och medverkat i ytterligare två uppmärksammade böcker det senaste året. 

I februari kom hans bok ”Dieu ou rien”, Gud eller inget, skriven på franska. Den 400 sidor långa boken är ett svar på genusteorin, och den väckte ett enormt intresse, så pass att den nu översätts till nio andra språk. I dagarna presenteras den tyska utgåvan i Regensburg.

Det är troskongregationens ordförande kardinal  Gerhard Müller som presenterar boken i Tyskland, och förordet till den tyska utgåvan är skriven av ärkebiskop Georg Gänswein, prefekt vid det påvliga hushållet och påven emeritus Benedictus XVI:s personliga sekreterare. Även påven emeritus har uttryckt sin uppskattning till kardinal Sarah, och han skriver bland annat:

"Jag läste ”Gud eller inget" med stor andlig behållning, glädje och tacksamhet. Ditt modiga svar på problemen med genusteorin klargör den grundläggande antropologiska frågan för en dyster värld."

Endast ett fåtal stycken i boken berör familjesynodens frågor, men de invändningar som görs mot en eventuellt förändrad lära och pastoralvård om äktenskapet, har gjort intryck för kardinalens skärpa och klarhet.

Kardinal Sarah var inte en av de fem kardinal som strax före Familjesynoden förra året skrev boken ”Förbli i  Kristi Sanning”, men han är en av de elva kardinaler som nu har samlat sina tankar i boken ”Elva kardinaler talar om äktenskap och familj”, som vill vara ett bidrag med pastorala perspektiv på det som har kommit att bli Familjesynodens huvudfråga.

Men det är inte allt för kardinal Sarah är även en av författarna bakom boken ”Afrika – Kristus nya hemland”. Hittills har den bara kommit på engelska: publicerad av Ignatius Press i USA och i Kenya av Edizioni Pauline.

Undertiteln är ’Afrikanska biskopars bidrag till Familjesynoden’. Även här är författarna elva, alla biskopar och ärkebiskopar, inklusive sju kardinaler. Och bland dem återigen kardinal Sarah, som har skrivit den första essän, som är en analys av riktlinjerna, ”lineamenta”, inför synoden.  Förordet är skrivet av kardinal Sarah föregångare vid kongregationen för gudstjänstliv och sakramentsförvaltning, den afrikanske kardinal Arinze.

Andra namn i boken är msgr. Barthelemy Adoukonou, sekreterare i det Påvliga Kulturrådet; msgr. Denis Amuzu-Dzakpah, ärkebiskopen av Lome, Togo; kardinal Philippe Ouedraogo, ärkebiskop av Ouagadougou, Burkina Faso; kardinal D. Berhaneyesus Souraphiel, ärkebiskop av Addis Abeba, Etiopien; kardinal Christian Tumi, ärkebiskop emeritus i Douala, Kamerun; msgr. Antoine Ganye, ärkebiskop av Cotonou, Benin; kardinal Theodore Adrien Sarr, ärkebiskop emeritus i Dakar, Senegal; msgr. Samuel Kleda, ärkebiskop av Douala, Kamerun; kardinal Jean-Pierre Kutwa, ärkebiskop av Abidjan, Elfenbenskusten.

Kardinal Sarah drar sig inte för att kritisera språket och innehållet i "Lineamenta", riktlinjerna, som man ska basera synodsarbetet på. Punkt för punkt ägnar han flera sidor till att visa hur språket inte bara är ”perplext” utan även ”oacceptabelt och skandalöst”.

"I punkt 14, verkar det som om dokumentet insinuerar att äktenskapets oupplöslighet är detsamma som att lägga ett ok på de vigdas axlar, och att man så hänvisar till den hjärtats hårdhet som rådde före evangeliet.”

Vidare skriver han ”Vad som var förbryllande blir sedan oacceptabelt, som i punkt 27, där dokumentet försvarar registrerat partnerskap som en möjlighet” och han säger att ett sådan språk är skandalöst och strider mot evangeliet.

Kardinal Sarah skriver att resultatet av att man lägger läran åt sidan är att pastoralvården blir förvirrad, så när man i punkt 5 i dokumentet skriver att en "förtroendekris har drabbat många katoliker och att det är källan till krisen i äktenskapet och familjen”, uppmärksammar kardinalen att man inte drar någon slutsats: ”Varför inte säga att den främsta utmaningen är en troskris?”

Kardinalen väger inte orden när han beskriver det som han ser som de existentiella periferierna som riktlinjerna uppmanar till att verka i. För honom är dessa periferier de kristna familjerna, som är minoriteter till antalet och sociologiskt och som vill leva enligt evangeliets värdegrund, i dagens värld. 

”De diskrimineras tyst men omfattande och obeveklig. Allt är emot dem, de dominerande värderingarna, det mediala och kulturella trycket, ekonomiska begränsningar, den nuvarande lagstiftningen, och så vidare. Liksom kyrkan själv, som genom dokument som "Lineamenta", verkar driva dem mot att uteslutas.”

”Har vi inte här den sanna "periferin" i vår postmodern värld?”, skriver han. ”Vi får hoppas att nästa familjesynod inte kastar ut de få kristna familjer som finns kvar i grottan i Betlehem, de som inte fick plats i kung Davids världshus, den globaliserade världen. De vackra kristna familjer som hjältemodigt lever evangeliets värden är de sanna periferierna i vår tid, och i våra samhällen där man lever som om Gud inte fanns.”

Sen talar kardinalen vidare om de troende som ”är offer för det postmoderna systemet, och som inte vill ge efter”, och som ”inte har kraften att återvända till evangeliets radikala livsstil”.

”I stället för att hjälpa dem att upptäcka dramat i synden och väcka önskan att befrias från den, har ingen rätt att ge dem en slags "barmhärtighet" som inte har någon annan än verkan än att man låter dem sjunka ännu djupare i synden.”

Kardinalen skriver att de ”törstar efter sanning, inte efter medömkan eller insmickrande ord.” och han medger att han ”inte hör till dem som ger röst åt relativistiska ideologier som undergräver den kristna lärans grund och förnekar Kristi kors”.

Kardinal Sarah sa att man kan inte lova de något som Kristus aldrig lovade att ge, utan man måste låta de vädja ”Jesus, Davids Son, förbarma dig över mig”, och likna Gud, inte i oskuld, men i fasa för synden. Eftersom Gud aldrig har stängt sitt hjärta för dem, får inte kyrkan göra det. Kyrkan kan inte försöka läka med kommunionens sakrament, de sår som inte först har vårdats i försoningens sakrament. 

”Om kyrkan inte ska fördöma utan visa medlidande och närvaro, kan den inte ignorera den förödelse som skadan har orsakat. Att kalla något som är ont för gott, och vice versa, i respektfullhetens namn, är inte barmhärtigt. Kyrkan, liksom den Gode Herden, måste leta efter sina barn som har gått vilse, ta dem på sina axlar, hålla dem tätt intill sig, och inte skicka dem tillbaka till snåren, som har slitit sönder deras liv. Detta är innebörden i barmhärtighetens ministerium.”