Avlater - Fullheten av Faderns Barmhärtighet

Inför det ordinarie Jubelåret år 2000 skrev den helige påven Johannes Paulus II en bulla, Incarnationis Mysterium, där han bland annat talade om avlater. Påven skriver:

”Avlaten uppenbarar fullheten av Faderns barmhärtighet. Denna barmhärtighet, som Fadern erbjuder alla, uttrycks primärt i syndernas förlåtelse. Vanligtvis så ger Gud Fadern sin förlåtelse genom botens och försoningens sakrament. Att fritt och medvetet hänge sig åt allvarlig synd skiljer den troende ifrån nådens liv i gemenskap med Gud och utesluter därför den troende från den helighet som hon är kallad till. Efter att ifrån Kristus ha tagit emot befogenheten att förlåta synder i hans namn (jf. Matt 16:19, Joh 20:23), är Kyrkan i denna värld den levande närvaron av Guds kärlek som sträcker sig ner till varje mänsklig svaghet för att samla dem i sin barmhärtighets omfamning. Det är genom just detta Kyrkans ämbete som Gud sprider sin barmhärtighet över världen, genom den värdefulla gåva som som sedan forna tider har kallats ’avlat’.

Botens sakrament erbjuder syndaren ’en ny möjlighet att omvända sig och återfinna rättfärdiggörelsens nåd’ (Katolska Kyrkans Katekes nr. 1446) som vanns genom Kristi offer. På så sätt träder syndaren på nytt in i Guds liv och deltar fullt ut i Kyrkans liv. Genom att bekänna sina egna synder blir den troende sannerligen förlåten, och kan än en gång delta i Eukaristin som ett tecken på att hon på nytt har funnit gemenskapen med Fadern och med hans Kyrka. Men sedan de första århundradena har Kyrkan alltid varit djupt övertygad att förlåtelsen, som fritt ges utav Gud, följaktligen innebär en förändring av livet, ett gradvis avlägsnande av inre ondska, en förnyelse av vår livsstil. Den sakramentala handlingen måste kombineras med en existentiell handling, med en sann rening ifrån fel, vilket är precis vad som kallas för botgöring. Förlåtelsen innebär inte att denna existentiella process blir överflödig, utan snarare att den förvärvar en mening, att den accepteras och välkomnas.

Försoning med Gud innebär inte att det inte finns några kvarstående konsekvenser av synden som vi måste renas ifrån. Det är precis i denna kontext som avlater blir viktiga, eftersom det är ett uttryck för den fulla gåvan av Guds barmhärtighet. Genom avlaten får den ångerfulle syndaren ta emot en eftergift av det timliga straffet för synder vars skuld redan är förlåten.

Eftersom den kränker Guds helighet och rättvisa och hånar Guds personliga vänskap med människan så har synden en dubbel följd. För det första innebär den, om det är en allvarlig synd, en förlust utav gemenskapen med Gud, och som tillföljd utav detta ett uteslutande ifrån att dela det eviga livet. Men för den ångerfulle syndaren förlåter Gud i sin barmhärtighet allvarliga synder och efterskänker det ’eviga straff’ som de skulle föra med sig.

’Å andra sidan medför varje synd, även den mindre allvarliga, en osund bundenhet vid det skapade. Och denna bundenhet är i behov av rening, antingen här nere på jorden eller i det tillstånd som kallas för skärselden. Denna rening ger befrielse från det som kallas syndens timliga straff,’ (Katolska Kyrkans Katekes nr. 1472) och denna sonande verkan tar bort vad än som hindrar full gemenskap med Gud och med ens bröder och systrar.

Bibeln lär oss även att den kristne inte är ensam på denna omvändelsens väg. I Kristus och genom Kristus är den enskilde kristnes liv förenat, genom ett mystiska band, med alla andra kristnas liv i den övernaturliga förening som kallas den Mystiska Kroppen. Detta upprättar ett underbart utbyte av andliga gåvor mellan de troende, i kraft av vilken den enas helighet gagnar andra på ett sätt som vida överstiger den skada som den andres synd har åsamkat andra. Det finns människor som lämnar efter sig ett övermått av kärlek, av väl buret lidande, av renhet och av sanning, som påverkar och upprätthåller andra. Detta är verkligheten bakom ’ställföreträdandet’ varpå hela Kristi mysterium vilar. Hans överflödande kärlek räddar oss alla. Men det är en del av storheten i Kristi kärlek att inte låta oss förbli passiva mottagare, utan att istället dra oss in i hans frälsningsverk och särskilt in i hans passion. Detta sägs i den berömda passagen i Kolosserbrevet, ’Vad som ännu fattas i Kristi lidanden, det lider jag i mitt eget kött, för hans kropp, som är Kyrkan,’ (Kol 1:24).

Denna sanning uttrycks även på ett underbart sätt i Uppenbarelseboken, där Kyrkan beskrivs som en brud klädd i en enkel vit klänning av den finaste linne, ljus och ren. Och Johannes säger, ’Linnetyget är de heligas rättfärdiga gärningar,” (Upp 19:8). I själva verket är det i helgonens liv som det ljusa linnet vävs som ska bli det eviga livets klädnad.

Allt kommer från Kristus, men eftersom vi tillhör honom, så blir allt det som är vårt också hans och förvärvar en läkande kraft. Detta är detta som menas med ”Kyrkans Skatt,” som är helgonens goda gärningar. Att be för att få ta emot en avlat innebär att ingå i denna andliga gemenskap och därför öppna sig själv helt för andra. Inte heller i den andliga världen lever någon endast för sig själv. Och den frälsande oron för sin egen frälsning befrias ifrån rädsla och själviskhet endast när den blir till en oro för även den andres frälsning. Detta är vad de heligas gemenskap innebär, det ’ställföreträdande livets’ mysterium där bönen är vägen till gemenskap med Kristus och helgonen. Han tar oss med sig för att vi tillsammans med honom skall få väva den nya mänsklighetens vita klädnad som klär Kristi brud.

Läran om avlater undervisar oss därför först om hur sorgligt och bittert det är att ha övergivit Herren Gud (jf. Jer 2:19). När vi får ta emot avlat förstår de troende att genom sin egen kraft skulle de inte förmå att sona det onda som de genom att synda har åsamkat sig själva och hela gemenskapen, och därför rörs de till ödmjukhetens frälsande handlingar. Dessutom är det sanningen om de heligas samfund som förenar de troende med Kristus och med varandra och som visar hur mycket var och en av oss förmår att hjälpa andra, levande eller döda, att bli ännu mer intimt förenade med den himmelske Fadern,” avslutar den helige påven Johannes Paulus II.

Det finns två typer av avlater, fullständig och partiell avlat. Den fullständiga avlaten efterskänker hela vår synds timliga straff, och den partiella efterskänker en del av det, helt beroende på vårt eget hjärtas disposition till Guds barmhärtighet. För att erhålla en fullständig avlat krävs först och främst att vi bekänner våra synder inför prästens, Kyrkans och Kristi representant, i den sakramentala bikten, för en avlat kan aldrig efterskänka syndens skuld, endast dess timliga straff. Det har därför aldrig heller varit möjligt att köpa sig syndernas förlåtelse genom en avlat, eftersom avlaten aldrig kan förlåta våra synder. Kyrkan uppmanar oss vidare att ta emot vår Herre Jesu Kristi Kropp och Blod, Ande och Gudomlighet i Eukaristin, för det är endast genom hans nåd som vår skuld kan efterskänkas. Då avlaten förmedlas av Kyrkan så behöver vi vittna om vår gemenskap med henne, vilket vi visar genom att be för påvens intentioner. För att erhålla en fullständig avlat krävs dessutom en uppriktig och helhjärtad önskan om att aldrig mer, på något sätt, synda igen. Dessutom föreskriver Kyrkan ytterligare en handling av botgöring, genom vilken vi genom vårt liv visar vår uppriktiga ånger för vår synd och vår önskan om att fortsätta vår vandring mot Gud. Om något av dessa kriterier saknas så erhålls endast en partiell avlat.

En fullständig avlat kan endast erhållas en gång om dagen, medan flera partiella avlater kan erhållas under samma dag. En sakramental bikt är tillräcklig för flera avlater, men bikten skall ske högst 20 dagar före eller efter att en avlat erhålls. Dock bör man på nytt ta emot kommunionen och be för påvens intentioner för varje avlat som man erhåller, och detta bör därför ske samma dag.

I sin bulla inför den Gudomliga Barmhärtighetens Jubelår skriver påven Franciskus:

”Ett jubelår innebär även beviljandet av avlater. Denna praxis kommer att få en ännu större betydelse under den Gudomliga Barmhärtighetens Heliga År. Guds förlåtelse är gränslös. Genom Kristi död och uppståndelse gör Gud sin kärlek än mer synlig och visar sin makt att utplåna all mänsklig synd. Denna försoning med Gud möjliggörs genom Påskens Mysterium och Kyrkans medling. Gud är således alltid redo att förlåta, och han tröttnar aldrig på att förlåta oss på ett sätt som ständigt är nytt och överraskar oss. Men samtidigt så har vi alla erfarit synden. Vi vet att vi är kallade att vara fullkomliga (Matt 5:48), samtidigt så känner vi syndens tunga börda. Samtidigt som vi känner nådens förvandlande kraft, så känner vi även syndens effekter som är så typiska för vårt fallna tillstånd. Trots att vi har blivit förlåtna, så kvarstår de motstridiga konsekvenserna av vår synd. I försoningens sakrament så förlåter Gud våra synder, som han sannerligen utplånar, men ändå lämnar synden en negativ effekt på det sätt som vi tänker och handlar. Men Guds barmhärtighet är starkare än även detta. Det blir en avlat, en eftergift, från Faderns sida, som genom Kyrkans brud, hans Kyrka når den benådade syndaren och frigör henne ifrån varje rest av syndens följder och som gör det möjligt för henne att handla kärleksfullt och att växa i kärlek istället för att falla tillbaka i synd.

Kyrkan lever i de heligas gemenskap. I Eukaristin, denna gemenskap, som är en gåva ifrån Gud blir till en andlig förening som binder oss till helgonen och de saliga som är fler än någon kan räkna (Upp 7:4). Deras helighet kommer oss till hjälp i vår svaghet på ett sätt som gör det möjligt för Kyrkan genom sina moderliga böner och sitt liv, att styrka någras svaghet med några andras styrka. Att leva Jubelårets avlat innebär därför att närma sig Faderns barmhärtighet i förvissningen om att hans nåd breder ut sig över hela den troendes liv. Att ta emot en avlat är att erfara Kyrkans helighet, som skänker alla frukterna av Kristi återlösning, så att Guds kärlek och förlåtelse må utbreda sig överallt. Låt oss leva detta Jubelår fullt ut och be Fadern att förlåta oss våra synder och bada oss i hans barmhärtiga ’avlat.’”