Maximilian Kolbe - Helgonet i Auschwitz

Den 8 januari 1894 föddes en pojke, Raymond Kolbe, i Polen. Hans föräldrar hade fullt upp med den lille pojken som ofta misskötte sig, och en dag utbrast hans mamma ”Vad ska det bli av dig egentligen?!” Pojken tog illa vid sig av hennes ord, och han berättade senare ”Den natten frågade jag Guds Moder vad det skulle bli av mig. Plötsligt såg jag henne framför mig, och hon höll fram två kronor, den ena var vit och den andra var röd. Hon frågade mig om jag var villig att ta emot en av dessa kronor. Den vita betydde att jag skulle bli uthållig i renhet, och den röda att jag skulle bli en martyr. Jag svarade att jag tar emot dem båda.”

1910 trädde Raymond Kolbe in i Franciskanerorden och tog namnet Maximilian. Han flyttade till Rom för att studera och grundade under sin tid där även en andlig marinask rörelse, Maria Immaculatae, och prästvigdes sedan 1919. Efter sin prästvigning återvände pater Maximilian Kolbe till Polen och där undervisade han i kyrkohistoria vid ett seminarium, grundade ett kloster utanför Warszawa och startade en andlig tidskrift. Pater Kolbe reste sedan till Asien och grundade kloster i Indien och i Nagasaki i Japan. Klostret i Nagasaki var en av få byggnader som inte förstördes av atombomben som föll där.

Pater Kolbe återvände till Polen 1936 och övertog på nytt ansvaret för klostret som han hade grundat utanför Warszawa, och som nu bestod utav 762 bröder. Efter att tyskarna hade invaderat Polen 1939 tog klostret emot 3 000 polska flyktingar, varav 2 000 av dem var judar. Bröderna delade allting som de hade med flyktingarna och gav dem någonstans att bo, mat och kläder.

Efter en tid började nazisterna fatta misstankar om vad som pågick i klostret. 1941 stängdes det, och pater Kolbe och fyra av hans bröder fördes till koncentrationslägret Auschwitz.

Fångarna i Auschwitz fick svälta, och när den lilla mat de fick kom ställde sig pater Kolbe alltid vid sidan av matkön och väntade tills alla andra hade fått. Oftast blev det ingenting kvar till honom. De dagar som pater Kolbe trots allt fick en portion så delade han den med någon annan. Om nätterna sov han sällan, utan gick istället från barack till barack och sa ”Jag är en katolsk präst, kan jag göra något för dig?” Andra nätter flockades fångarna kring pater Kolbes säng där han hörde bikter och tröstade dem. Med insmugglat bröd och vin firade han mässan så ofta han kunde. Pater Kolbe uppmanade alltid sina medfångar att förlåta vakterna och att övervinna det onda med det goda. När han själv blev slagen skrek han aldrig, utan bad istället för dem som slog honom.

I Auschwitz fanns det en regel att om en fånge rymde så skulle tio andra avrättas som straff. I juli 1941 rymde en man från pater Kolbes barack. Kommendanten var ursinnig och valde omedelbart ut tio fångar. En av dem, Franciszek Gajowniczek, ropade panikslaget ”Min fru! Mina barn! Vad ska de ta sig till!” När pater Kolbe hörde hans rop steg han tyst fram, tog av sig sin mössa, ställde sig framför kommendanten och sa ”Jag är en katolsk präst. Låt mig få ta hans plats. Han har fru och barn.” Kommendanten var mållös, så pater Kolbe pekade på Franciszek Gajnowniczek och upprepade ”Jag är en katolsk präst från Polen. Jag skulle vilja ta hans plats, för han har fru och barn.” Slutligen godkände kommendanten hans ovanliga begäran.

Franciszek Gajowniczek berättade senare ”Jag kunde bara tacka honom med min blick. Jag var mållös och kunde knappt förstå vad det var som hände. Det var alltför storslaget. Jag, den dödsdömde, får leva och någon annan, en främling, valde helt frivilligt att offra sitt liv för mig. Var det en dröm? Jag knuffades tillbaka in i ledet utan någon möjlighet att säga något till pater Maximilian Kolbe. Jag var räddad. Och det är endast tack vare honom som jag kan berätta detta för er. Nyheten spred sig snabbt runt lägret. Det var den första och sista gången i hela Auschwitz historia som något liknande hände.”

Pater Kolbe och de andra nio utvalda stängdes in i en bunker i Byggnad 13 och lämnades att dö av törst. Där, i bunkern, ledde pater Maximilian Kolbe de andra fångarna i böner, psalmer och meditationer över Kristi passion. En polsk man, Bruno Borgowiec, arbetade i den bunkern och berättade senare ”De tio dödsdömda genomled fruktansvärda dagar. Men från den underjordiska cellen hördes det ständigt böner och psalmer. I takt med att de blev allt svagare förvandlades bönerna till viskningar. Vid varje inspektion låg nästan alla på golvet, men pater Kolbe knäböjde eller stod alltid upp, och med en glädjefylld blick såg han SS-soldaterna i ögonen. Pater Kolbe bad aldrig om något och klagade aldrig, utan uppmuntrade istället de andra. En dag sa en av SS-soldaterna ’Den prästen är verkligen en storslagen man. Vi har aldrig sett någon som honom.’”

Efter två veckor i bunkern levde fortfarande pater Kolbe. Nazisterna beslutade sig då för att ge honom en giftinjektion i armen, och han avrättades den 14 augusti 1941.

Pater Kolbe saligförklarades av påve Paulus VI 1970 och helgonförklarades av påve Johannes Paulus II år 1981. Franciszek Gajowniczek, familjefadern vars plats pater Maximilian Kolbe tog, närvarade vid båda tillfällena tillsammans med sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Han avled år 1995, 95 år gammal.