”Folkets teologi” enligt påven Franciskus

I en hittills opublicerad föreläsning från 2012, året innan han valdes till påve, förklarar dåvarande kardinalen Jorge Mario Bergoglio, innebörden av en ”folkets teologi”, där folklig fromhet blir motsatsen till en alltmer utbredande sekularisering. Föreläsningen har nu för första gången publicerats på italienska i en antologi om ”folkets teologi” utgiven av en argentinsk teolog som varit elev till Victor Manuel Fernández, rektor för Catholic University of Argentina och sedan en av påven Franciskus medarbetare.

Antologin tecknar ett teologiskt och andligt porträtt av den argentinske tänkaren Rafael Tello, ansedd som inspiratör till den ”folkets teologi” som påven är en stor beundrare av. Denna teologi vann popularitet i Argentina, som ett alternativ till de mest radikala befrielseteologer som applicerade marxistiska tolkningsramar på evangeliet. Folkets teologi bygger i stället på de troendes kultur och fromhetsuttryck, inklusive deras spiritualitet och rättvisepatos.

Som ärkebiskop av Buenos Aires skrev dåvarande kardinal Bergoglio ett förord till den spanska originalutgåvan av boken som nu kommit på italienska, och han höll också senare en föreläsning vid bokens officiella lansering. Denna föreläsning riktade in sig på ”tron hos vårt ödmjuka folk” och har nu använts som förord till den italienska utgåvan. Till delar har föreläsningen häromdagen publicerats i Avvenire, som är de italienska biskoparnas dagstidning.

Kardinal Bergoglio säger i texten att Latinamerika i stor utsträckning har präglats av fattigdom och kristendom, och att den senare uttrycks i en mängd, färgsprakande former av folkfromhet som till exempel processioner, vigilior och offentlig bön. ”När vi närmar oss vårt folk med den Gode Herdens blick, när vi inte kommer för att döma utan för att älska, förstår vi att detta kulturella uttryck för den kristna tron fortfarande är närvarande bland oss, och i synnerhet hos våra fattiga”, säger han.

Påven förklarar vidare att begreppet ”folkets teologi” har genomgått en utveckling under årens lopp: till att börja med kallades den ”folkets religion”, sedan kom påven Paulus VI att beteckna den som ”folklig fromhet” och slutligen, i det så kallade Aparecida-dokumentet från 2007, de latinamerikanska biskoparnas pastorala riktlinjer, kallades den ”folklig spiritualitet”. Enligt Bergoglio är folklig spiritualitet ”den ursprungliga väg genom vilken den Helige Anden har lett och fortsätter att leda våra bröder”, vilket tydligt också uttrycks i Aparecida-dokumentet. Påven minns också hur det fyra dagar före den slutliga omröstningen om slutdokument fanns 2 400 olika ändringsförslag, som skulle hanteras på kort tid, men att det för avsnittet om folklig spiritualitet fanns ”bara två eller tre påpekanden som alla var av stilistisk, sekundär natur. Detta avsnitt kom alltså att se ut som förslaget från den förberedande kommissionen, vilket talade om för alla biskopar på konferensen att ’detta är ett tecken’.”

Dåvarande ärkebiskopen av Buenos Aires identifierar också ”folklig fromhet med en beskrivning av människors minne” och framhåller den populäre argentinske prästen José Gabriel Brochero, som saligföklarades 2013, som ett särskilt föredöme. Påven Franciskus minns hur han i två år fungerade som biktfader i jesuiternas hus i Cordoba i Argentina ”i hjärtat av stadens centrum, intill universitetet”, där han hörde bikt från ”universitetsstudenter, professorer och förortsbor som föredrog att bikta sig inne i staden eftersom deras församlingspräster sällan hade tid att höra bikt på grund av att de måste fira mässa efter mässa på söndagarna.”

Bland de biktande minns Bergoglio att han noterade ”människor som biktade sig mycket bra: de sa bara det som behövdes, de talade inte om något utöver synderna som sådana, de skröt inte; de talade med stor ödmjukhet.” En gång frågade han varifrån de kom och fick svaret: från Taslasierra, där fader Brochero predikade. Så ”där fanns ett kateketiskt minne av denne präst i ett folk som uttryckte det i försoningens sakrament.”

Påven framhåller här att ”folklig fromhet kommer ur folkets gemensamma minne” och ”eftersom den katolska kyrkan sätter de fattigaste främst borde det leda oss till mer kunskap om och uppskattning av deras kulturella sätt att leva evangeliet. Det är gott och nödvändigt att teologin visar omsorg om folklig fromhet” eftersom den är ”den katolska kyrkans dyrbara skatt i Latinamerika, som Benedictus XVI uttryckte det när han öppnade konferensen i Aparecida.”

”När vi närmar oss de fattiga för att följa dem på vägen, förstår vi att de lever sina liv på ett transcendentalt, översinnligt, sätt, bortom de stora dagliga svårigheterna. På ett sätt har konsumismen inte inneslutit dem.” Deras liv ”sträcker sig efter något bortom detta. Livet beror på Någon, och detta liv måste bevaras. Det är vad vi har funnit i djupet av vårt folk, även om folk själva inte kan uttrycka det.” Och påven summerar i föreläsningen att ”den överskridande meningen med livet, vilken skymtar fram i folklig kristendom, är motsatsen till den sekularism som sprids i det moderna samhället.”

Källa: Signum.se via Catholic News Agency (CNA) 2015-04-27