2015-04-23 10:15:00

Hela påvens katekes om familjen. Man och kvinna (II)


"I den förra katekesen om familjen stannade jag upp inför den första berättelsen om hur människan skapades, i det första kapitlet av Första Mosebok, där det står: “ Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem” (1:27).

Idag tänkte jag komplettera reflexionen med den andra berättelsen, som vi finner i det andra kapitlet. Här läser vi att Herren, efter att ha skapat himlen och jorden, ” formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse” (1:27). Det är skapelsens höjdpunkt. Men något saknas: sedan placerar Gud människan i en vacker trädgård för att hon skall odla och vårda den (jfr 2:15).

Den heliga Anden, som har inspirerat hela bibeln, framställer här mannen ensam, utan kvinnan. Något saknas honom: Anden antyder Guds tanke, vad Gud känner när han betraktar människan, när han iakttar Adam ensam i trädgården: han är ensam och fri... men han är ensam. Och Gud ser att detta ”inte är gott”. Det är som en brist på gemenskap, på fullhet. ”Det är inte bra” – säger Gud – och tillägger: ” Jag skall ge honom någon som kan vara honom till hjälp” (2:18).

Så visar Gud människan alla djuren, och människan ger varje djur dess namn. Det är ytterligare en bild av att människan är skapelsens herre. Men människan finner inte i något djur någon like. Människan fortsätter att vara ensam. När Gud till slut visar honom kvinnan, erkänner mannen jublande att denna skapelse, och endast denna, är en del av honom: ”ben av mina ben, kött av mitt kött” (2:23). Äntligen är det en spegling, en ömsesidighet. När en människa vill ta en annan människa i hand måste den ena stå framför de andra. Om de tinte står någon där när man sträcker fram handen saknas ömsesidigheten. Så var mannen, han saknade något för at nå sin fullhet, han saknade ömsesidigheten. Kvinnan är inte någon kopia av mannen. Hon kommer direkt av Guds skapargärning. Bilden av revbenet uttrycker inte någon underordning. Tvärtom uttrycker den att man och kvinna är av samma stoff, att de kompletterar varandra, och att de också har denna ömsesidighet. Det faktum att Gud i denna berättelse skapar kvinnan medan mannen sover betonar just att hon inte på något sätt har skapats av mannen, utan av Gud. Det antyder också något annat: för att finna kvinnan – vi kan säga för att finna kärleken i kvinnan – måste mannen först drömma om henne, och sedan finner han henne.

Gud anförtror jorden åt mannen och kvinnan. Hans förtroende för dem är generöst, direkt, och fullt. Han litar på dem. Men den onde för in misstänksamhet, otro och misströstan i deras tanke. Så kommer olydnaden mot det bud som skyddade dem. De faller i det allsmäktighetsvansinne som förorenar allt och förstör harmonin. Det kan vi alla känna i oss då och då.

Synden föder misstänksamhet och splittring mellan man och kvinna. Deras relation hotas av tusen olika former av förtryck och underkastelse, av bedräglig förförelse och förödmjukande övermakt, ända till de mest dramatiska och våldsamma formerna. Historien bär på spåren av detta. Vi kan till exempel tänka på de negativa överdrifterna i de patriarkala kulturerna. Vi kan tänka på de många former av manschauvinism där kvinnan sågs som en andra klassens varelse. Vi kan tänka på hur kvinnokroppen blir en handelsvara i dagens mediakultur. Men vi kan också tänka på den epidemi av misstro, skepsis och rentav fientlighet som sprids i vår kultur, särskilt i en förståelig misstro från kvinnorna, beträffande ett förbund mellan man och kvinna som på samma gång förmår skapa intim gemenskap och bevara skillnadens värdighet.

Om vi inte återvinner sympati för detta förbund, som kan skydda de nya generationerna mot misstro och likgiltighet, kommer barnen att födas allt längre avlägsna från detta förbund redan från modersskötet. Nedvärderandet av det stabila och fruktbara förbundet mellan man och kvinna är något som alla förlorar på. Vi måste återupprätta äktenskapets och familjens heder! Bibeln säger något vackert: mannen finner kvinnan, de möts, och mannen måste lämna något för att finna henne helt och fullt. Därför skall mannen lämna sin fader och moder för att leva med henne. Det innebär att slå in på en ny väg. Mannen är allt för kvinnan och kvinnan är allt för mannen.

I vår tid är det ett mäktigt och spännande kall för oss troende att bevara förbundet mellan mannen och kvinnan, även om de är syndare och sårade, förvirrade och förödmjukade, misströstande och osäkra. Samma berättelse om skapelsen och synden avslutas med en vacker ikon: “ Herren Gud gjorde kläder av skinn åt mannen och kvinnan och klädde dem” (1 Mos 3:21). Det är en överraskande bild av ömhet gentemot detta par av syndare: Guds ömhet gentemot mannen och kvinnan! Det är en bild av faderlighet gentemot det mänskliga paret. Gud själv vårdar och försvarar sitt mästerverk."








All the contents on this site are copyrighted ©.