Familjen – 8. Barnen (I)

Efter att ha gått igenom familjens olika medlemmar – modern, fadern, söner och döttrar, bröder, far- och morföräldrar – tänkte jag nu avsluta denna första grupp av katekeser om familjen med att tala om barnen. Det skall jag göra i två delar. Idag tänkte jag tala om vilken stor gåva barnen är för mänskligheten – och ändå blir de uteslutna, för många av dem får inte ens födas – och längre fram skall jag ta upp några sår som tyvärr skadar barndomen. Jag kommer att tänka på alla de barn som jag mötte under min senaste resa i Asien, fulla av liv och entusiasm, och på samma gång ser jag att många barn i världen lever i ovärdiga omständigheter. Samhället kan bedömas efter hur det behandlar barnen, och domen är inte bara moralisk utan också sociologisk: om det är ett fritt samhälle, eller ett samhälle som förslavats av internationella intressen.

Först och främst påminner barnen oss om att under våra första år var vi alla helt beroende av andras vård och välvilja. Guds Son besparade sig inte detta. Det är det mysterium som vi betraktar varje år till jul. Julkrubban är en ikon som förmedlar denna verklighet enkelt och direkt. Men det är märkligt att Gud inte har några svårigheter att göra sig förstådd av barn, och barn har inga svårigheter att förstå Gud. Det är ingen slump att evangeliet innehåller både vackra och starka ord som Jesus säger om “de små”. Detta uttryck, ”de små”, anger alla de människor som är beroende av andras hjälp, och särskilt barnen. Så säger till exempel Jesus: “Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn” (Matt 11:25). Och han säger också: ”Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte” (Matt 18:10).

Barnen är alltså i sig en rikedom för mänskligheten och även för kyrkan, för de påminner oss ständigt om hur man måste vara för att träda in i himmelriket: man får inte känna sig självtillräcklig, utan man måste känna att man behöver hjälp, kärlek och förlåtelse. Vi behöver alla hjälp, kärlek och förlåtelse!

Barnen påminner oss också om att vi alltid är någons barn. Även om man blir vuxen eller gammal, även om man blir förälder och får ett ansvarsfullt jobb, förblir man alltid någons barn. Det påminner oss ständigt om att livet inte är något vi har skaffat oss själva, det är något som vi har fått. Livets stora gåva var den första presenten vi fick. Ibland riskerar vi att glömma bort detta och att leva som vi var herrar över vår tillvaro, men i själva verket är vi radikalt beroende av andra. Det är en stor glädje att känna att vi är och förblir någons barn i varje ålder i livet, i varje situation, i varje socialt sammanhang. Detta är det huvudsakliga budskap som barnen ger oss bara genom sin själva närvaro.

Men barnen ger många gåvor och rikedomar till mänskligheten. Här tänkte jag bara påminna om några av dem.

De bidrar med sitt sätt att se verkligheten med en förtröstansfull och ren blick. Barnet har ett spontant förtroende för pappa och mamma. Det har ett spontant förtroende för Gud, Jesus och jungfru Maria. Samtidigt är dess inre blick ren och har ännu inte förorenats av illvilja, dubbelhet och livets avlagringar som förhärdar vårt hjärta. Men barn är inte diplomatiska: de säger direkt vad de tänker och vad de ser. Ofta försätter de sina föräldrar i svårigheter när de säger inför andra människor att de inte tycker om någon för att den är ful. Men barnen säger vad de ser, de är inte dubbla, de har ännu inte lärt sig den dubbelhet som vi vuxna tyvärr har lärt oss.

I sin inre enkelhet bär barnen också med sig förmågan att ta emot och ge ömhet. Ömhet är att ha ett hjärta ”av kött” och inte ”av sten” som bibeln säger (jfr Hes 36:26). Ömhet är också poesi: det är att ”känna” saker och händelser, att inte bara behandla dem som föremål bara för att använda dem, för att de är användbara...

Barnen har förmågan att le och att gråta. Somliga ler när jag lyfter upp dem för att omfamna dem. Andra ser att jag är klädd i vitt och tror att jag är en doktor som kommer för att vaccinera dem… men det gör de spontant! Barn är sådana: de ler och gråter, två saker som ofta vi vuxna är för hämmade för att göra. Ofta blir vårt leende ett leende av papp, något livlöst och konstgjort. Barnen ler och gråter spontant. Det kommer från hjärtat, men ofta blockeras vårt hjärta och förlorar denna förmåga att le och att gråta. Barnen kan lära oss att lea och gråta på nytt. Men vi måste fråga oss själva: ler jag spontant, med friskhet och kärlek eller är mitt leende konstgjort? Gråter jag fortfarande, eller har jag förlorat förmågan att gråta? Det är två djupt mänskliga frågor som barnen lär oss.

Därför uppmanar Jesus sina lärjungar att “bli som barn”, för “Guds rike tillhör sådana som de” (jfr Matt 18:3; Mark 10:14).

Barnen kommer med liv, glädje, hopp och problem. Men sånt är livet. Visst kommer de också med bekymmer och ibland med många problem, men det är bättre att ha samhälle med dessa bekymmer och dessa problem, än ett trist och grått samhälle för att det är barnlöst. Och när vi ser att nativiteten i ett samhälle ligger på en procent kan vi säga att det är ett trist och grått samhälle.