Familjesynoden: Kardinal Kasper hoppas på ett gemensamt svar

Katoliker bör tala med deras biskopar så att de känner till deras förhoppningar och farhågor inför den kommande biskopssynoden om familjen, men ännu viktigare är att de ber den Helige Ande att ledsaga biskoparnas överläggningar, har kardinal Walter Kasper sagt.

"Vi borde alla be om det eftersom det är en strid som pågår", sa han i ett tal för att presentera sin nya bok, ”Pope Francis’s Revolution of Tenderness and Love”, som utges på engelska av Paulist Press, rapporterar CNS.

Biskoparna som deltar i synoden, som pågår mellan den 4-25 oktober, är kallade att urskilja hur kyrkan kan kommunicera sin kristna glädje med alla familjer, inklusive de som har upplevt upplösningen av ett sakramentalt äktenskap, sa han.

"Förhoppningsvis kommer synoden att kunna hitta ett gemensamt svar, med stor majoritet, som inte kommer att vara en brytning med traditionen, men en lära som är en utveckling av traditionen", sa kardinalen och tillade att om kyrkan anser att den har en "levande tradition", betyder det att det finns utrymme för en utveckling.

Påven Franciskus valde kardinal Kasper att framföra en presentation inför kardinalkollegiet i början av 2014 om möjliga sätt som den katolska kyrkan kunde välkomna vissa skilda och civilrättsligta omgifta katoliker tillbaka till sakramenten.

Påven gav också kardinalen i uppgift att vara medlem av den extraordinära biskopssynoden om familjen i oktober förra året. Själavården av frånskilda och civilrättsligt omgifta katoliker ledde till en skarp debatt. Alla synodsdeltagare bekräftade kyrkans undervisning att äktenskapet är för evigt, men ingen enighet nåddes om själavården av de människor vars äktenskap har misslyckats.

Kardinal Kasper sa att påvens syn på synoden var att det var ett lämpligt forum för att utbyta åsikter och, med hjälp av den Helige Ande, urskilja hur man bäst kan besvara det katolska folkets behov. "Synodalitet försvagar inte påvedömet", men är en kompletterande struktur som förstärkar kyrkans universalitet, sa han.

För synoden att leva upp till sin potential och att ge påven den information och inspiration han behöver, måste biskoparna höra från katolska troende och stödjas av deras böner. "Påven och synoden måste avgöra" vilka åtgärder att ta, sa han, "men de måste bestämma sig efter att de har lyssnat."

Kardinalen talade också om påvens ord om Guds barmhärtighet och hans förkunnelse av det extraordinära jubeliumsåret tillägnad barmhärtigheten, 2015-16.

När påven talar om Guds nåd, sa han, "fänglsar det många människors hjärtan" eftersom det är en källa till glädje och hopp. "Vem behöver inte en barmhärtig Gud? Vem behöver inte barmhärtiga medmänniskor?" "Barmhärtighet är, inom teologin, ett uttryck för Guds inre natur. Gud är kärlek". Gud kan inte vara annat än barmhärtig "om han ska vara trogen sin egen essens, måste han vara barmhärtig", sa kardinalen.

Kyrkan, som sakramentet om Guds närvaro i världen, måste sprida Guds barmhärtighet, sa han. Gud låter inte någon som gråter falla, någon som är i nöd; Gud överger inte någon som hoppas på en ny start, en ny början, en ny chans."

Barmhärtighet är inte "pastoral mjukhet" eller ett förnekandet av människans synd; att visa någon barmhärtighet förutsätter att en person inte förtjänar en sådan välvilja, sa kardinalen. "Barmhärtighet är inte emot budorden; Det är ett budord, och det är inte en lätt sak."

Genom att påven förkunnar centraliteten av Guds barmhärtighet, sa kardinal Kasper, är han en del av en lång tradition hos många av kyrkans helgon, ”i synnerhet de heliga kvinnorna Katarina av Siena och Therese av Lisieux" som båda är erkända som kyrkolärare.